Mamma ringde som hastigast igår, när familjen satt på verandan och fikade med barnens famor och farfar.
Samtalet gick ungefär så här:
jag: "Hej mamma! Jo tack, det är bra. Vi sitter på verandan och fikar med I & L."
mamma: "Ja, jag och din syster hade SÅÅÅÅ trevligt i fredags!!!"
jag: "Vad roligt.... Du, kan vi höras lite senare? I & L hälsar så gott."
Samtalet avslutades med småkyliga artighetsfraser.
För att ta det från allra första början. Jag, min syster och mamma hade planerat att hyra en semesterstuga en fredag-lördag för att få komma ifrån vardagen en stund. Äta god mat, dricka aaaaningens för mycket vin och kanske ta en cigarett också;)
Detta har vi talat om superlänge. Jag hade en enda fredag i juni som var uppbokad, och just den helgen bokar de stugan.
Jag har inget emot att de åker ensamma, men självklart ville även jag följa med.
Det är inte det faktum att de åkte iväg utan mig som är mest störande. Utan det faktum att de inte ens kollade med mig först. (Här skriker en del av mig: "Men, HALLÅÅÅÅÅ!?! De VILL ju inte ha dig med, fattar du inte det??" Självömkan på hög nivå.)
Känslomässigt är det mycket gammalt groll som också spelar in. Syrran har äldre barn än vad jag har, så hon har aldrig haft svårigheter att få barnvakt. Med åldern har (särskilt) mamma blivit krassligare, så nu är mina barn lite för "jobbiga" att ta hand om. "Syrrans barn är ju större, så det går bra att de är hos sin mormor och morfar. De kräver inte lika tillsyn."
Jag köper resonemanget, och har en självklar förståelse för att mina föräldrar inte är purunga och att de inte orkar hur mycket som helst. Det jag
inte köper är hur min mor hela tiden försäkrar mig om att de aldrig någonsin skulle göra skillnad på barnen!
Jag är övertygad om att hon älskar dem alla lika högt, men skillnad, det gör hon med besked!
Samtidigt så är syrrans yngsta barn bara ett år äldre än min äldsta. Så så jäsingens mycket skiljer det faktiskt inte.
Det störde nog min far enormt att jag valde att bosätta mig 1,5 mil utanför stan, för om jag säger att han varit på besök hemma hos mig fyra gånger det senaste året, ja, då tar jag i. Min mor är inte här särskilt ofta hon heller, kanske högst ett par gånger mer om året än min far. Kruxet är att jag VET att inte enbart har med avståndet att göra, för innan jag flyttade hit ut så bodde jag 3 minuters bilväg från mina föräldrar. Då kanske de kom och hälsade på en gång i månaden.
Jag och sambon har inte haft en barnfri helg sedan i oktober förra året, då barnens farmor och farfar kom hit och var barnvakt under en natt mellan lördag-söndag.
Syrran och hennes make lämnade sina barn hos min mor och far så sent som för ett par veckor sedan och åkte på en romantisk veckoresa till London. Jag missunnar dem inte den tiden tillsammans, inte alls. Det är mer som att jag vill gnälla som ett litet barn "Men
jag vill också!!!"...
Farmor och farfar har inte fysiken för att klara av barnen en vecka, morfar verkar inte ha tålamodet för det om inte mormor är med, och mormor har det jobbigt med sin astma, diabetes, och sin kärlkramp. (Jo, hon
är sjuklig.)
Näe, nu kom jag ifrån ämnet till viss del. Syrran och mamma
har ett starkare band än vad jag har med någon av dem, och sedan två år tillbaka så bor de t.o.m. på vinkavstånd från varandra. De har någonting tillsammans som jag förmodligen aldrig kan förstå, och som jag till viss del är lite avundsjuk på och som jag också vill ha. Jag har försökt att skapa samma/liknande band, men det kommer sig inte naturligt och jag vet inte varför.
Samtidigt som jag inte vill mer än att umgås med syrran och mamma, så blir jag så in i bängen trött på hur - i synnerhet mamma - slänger ur sig hur trevligt hon och syrran hade det i samma sekund som jag håller på att berätta något. Och så rinner smärtan och bitterheten genom mina blodkärl.
Det här är inte första gången jag blir avbruten, och jag försöker se tillbaka på om jag kan ha blivit misstolkad? Kanske hon tycker jag raljerar om hur trevligt jag har det med svärisarna att hon slår bakut och säger hur trevligt hon hade det med syrran?
Men jag kommer alltid fram till att jag inte kan ha gjort något "fel", inte vad jag kan se iaf.
Detta har periodvis varit känslomässigt jobbigt över en tidsperiod på säkert 15 år, och jag har vid flera tillfällen tagit upp detta med mamma. Hon har då blivit oerhört förnärmad, slagit ifrån sig allt och blivit som ett tjurigt litet barn! Det har alltid slutat med att jag vikt ifrån, för jag orkar helt enkelt inte "löpa linan" ut, då jag är rädd för att spoliera vår relation helt. Vilket i sin tur blir att hela vår relation blir på hennes villkor.
Syrran och jag kan ha hur trevligt som helst ihop, för att i nästa sekund se hur rackarns olika vi är varandra som personer. Vi funkar ganska bra ihop, men jag kan knappast tala med henne om vad jag tycker om situationen. Jag har försökt, men hon förstår mig inte alls och ser inget problem alls. (Klart att hon inte gör, hon har ju jättebra kontakt med mamma och har fri tillgång till barnvakt! D.v.s. allt som jag inte har.)
Dessutom har jag börjat ledsna på att ständigt vara den som söker kontakt. Om jag inte skulle ringa henne skulle vi förmodligen tappa all kontakt. Den elaka sidan i mig tycker att det skulle vara en god idé för att se hur länge det dröjer innan hon ringer. My guess: september, för att bjuda in till hennes sons födelsedag.
Jag har haft ett oerhört stöd i min sambo, som ser detta ur ett mer "nyktert" perspektiv än jag själv gör och har mer distans till problemet. Även han ser vad som händer och sker, och han säger åt mig att jag inte ska ta åt mig som jag gör. "Låt det vara, låt dem inte påverka dig så här" säger han, med tillägget "strunta i dem, och lev ditt eget liv".
Han har rätt, det vet jag. Och jag kan inte ta ansvar för mina föräldrar, min syster, eller någon annan än mig själv för den delen.
Samtidigt som jag faktiskt blir sårad över hur min mor förhåller sig till mig och mitt liv så vill jag helt ärligt kunna strunta i det! Och faktiskt leva mitt eget liv!
Usch, jag vet faktiskt inte om jag ska behålla det här inlägget i bloggen. Det är lite för självutlämnande och lite för gnälligt... Samtidigt ska det ju vara terapeutiskt att "skriva av sig". Men jag vet inte det jag. För att använda ett modernt uttryck, så låter jag mer som en "bitterfitta".
