Plötsligt händer det... I helvete heller!

1) Finväder ute = pollenhelvetet fortsätter.
2) Barnen testar om de kan spränga ljudvallen.
3) Surprise photosession idag på jobbet till nya hemsidan. Självklart blir det en dag när jag sovit ca 2,5 timmar på natten och valt att inte sminka mig på morgonen. Ms. Mupp till Er tjänst!
4) Mobilen krånglar och lägger av hela tiden.
5) Fick tråkiga nyheter på jobbet ~ eventuellt nedskärningar på g.
6) Jag vägde mig.

DON'T MESS WITH ME TODAY!!

Utrett

Sambon och jag har pratat igenom allt, och det har varit en mängd missförstånd och feltolkningar mellan oss båda. Vi har rensat luften och det känns jättebra.

(För tydlighetens skull vill jag ändå klargöra att det aldrig var någon fara för att vi skulle säga bye-bye forever.)

Varför jag tog vårt tjafs extra hårt denna gång var nog för att jag varit rätt slut på sistone. Dels har jag varit överarbetad, och dels har jag märkt att all medicinering tagit ut sin rätt. En vanlig biverkning (enligt FASS) är humörsvängningar, och jo'rå; jag har varit en känslomässig berg-och-dalbana. (Vadfan, det är ju bara allergimedicin!?!)

I'm okay. Vi är okej.
Nu väntar jag bara på en kortison-high;)

Dålig dag

Du kanske känner igen känslan, den man ibland kan få när livet är surt och mörkt.

"Allt jag gör blir fel."

Så känner jag nu. Under en diskussion har sambon tagit saker jag sagt som kritik, och han har tagit det hårt. Han sade något jag går och funderar på.

Visserligen sade han det i vredesmod, men han menade det verkligen.
"Du behandlar mig som skit!"

Och jag stod kvar som ett fån. Begrep inte vad han menade.

Har försökt att sätta oss ned och resonera kring vad som egentligen hände, men allt är fortfarande för infekterat för att börja rota i. När vi försökt så börjar tjafset igen, och inget konstruktivt kommer ur det.

Jag vet inte ens var jag ska börja nysta någonstans. För vad är det jag har gjort? Egentligen?

Visst, jag är ingen gullig kattunge när jag blir irriterad. Jag kan fräsa ordentligt, men att såra någon med avsikt? Nej... inte med avsikt.

Tror jag får bryta här, för dels behöver jag pyssla med annat och dels vet jag inte riktigt om jag vill skriva så personligt här. Vi får se om jag återkommer.

Lite borta

Livet snurrar i hög hastighet och jag bara hakar på.


Simskolan har haft avslutning, nu är det fotbollsskola som gäller.

Månadsboksluten hinner precis avslutas innan det är dags för nästa.

Måååånga födelsedagskalas att gå på under våren.

Bilar skall lämnas in på service (dyyyyyrt med bil).

Gräs ska klippas.

Mat ska lagas.

Barn ska lämnas och hämtas.


Ibland känner jag mig totalt tom. Fattar långsamt och är inte riktigt med.
Kind of "hjulet snurrar men hamstern är död". That's me.

Livet är ju bra, så varför är jag inte glad?
Varför hakar jag bara på livet istället för att njuta av det?

Jag vill sparka av mig träpjucksen och dansa i gräset.
Jag vill njuta av att livet är bra nu.
Jag vill krama världens bästa sambo och säga hur mycket jag älskar honom.

Jag vill utstråla glädje.
Så varför känner jag ingen?

Jag är låg. Och lite borta.

Bamse slår Hulken

Den fyraårige sonen gjorde en härlig jämförelse imorse:

"Bamse och Nalle Puh är björnar, och båda gillar honung.
Eller hur, mamma?

Och JätteBamse han kan faktiskt klå Hulken.
Jo.. FAKTISKT KAN han det!!!

För JätteBamse är såhär stor
(måttar precis så långt upp han kan nå)
och då kan han göra såhär med Hulken:
(knytnäve som bankar i den andra handens öppna handflata)
Pang, krasch, uuuäääähhh!

Visst då, mamma??"

Vad svarar man på det? Och vem skulle klå vem, egentligen? Dunderhonungen är ju grym!

Talar vi om samma dotter?

Dagens utvecklingssamtal för dottern -nyss fyllda sju år- utspelade sig (ungefärligt) enligt följande:

-Jaa, hon är såååå jätteduktig med ja... faktiskt precis allting!
Jag o sambon: -Jo, visst är hon duktig!

-Ja, hon har verkligen utvecklats det senaste året. Hon leker fint med alla barnen i gruppen, och visar både förståelse och empati. Hon är ju en fena på att läsa och skriva och eventuellt tycker vi att hon borde få gå i en ny konstellation vi kommer att prova till hösten när det är dags för X att gå upp till skolan; en blandad åk 1-3!
Vi: -Jaha...? Vad innebär det för X?

-Jo, vi har ju haft lite problem med vissa grupperingar i årskurserna och tror att det vore en god idé att bryta upp dem, och "vaska om" lite! Vi tror dessutom att risken finns för just X att hon blir understimulerad och då är det ju bra att det finns blandade årskullar i en och samma grupp. Då kan hon ju läsa på sin nivå, och utvecklas i en snabbare takt än att få lära sig t.ex. veckans bokstav! Men det är inte beslutat än hur, eller ens om, vi kommer att ha blandade årskurser!
Vi: Ja, men det låter ju bra...tror vi. Hur går det annars då? Hon håller ju verkligen på att bryta sig loss från oss just nu, och hon är ofta ledsen och arg.

-Va?? Nej, hon är såå glaaaad heeeela tiden!! Det är aaaaldrig några problem!


Öööööh? Talar vi verkligen om samma dotter?

Men visst är hon bara värdsbäst!

Mor- och dotterrelation

ja, så'nt är sannerligen inte lätt.

Dottern (7år) har börjat sätta sig ordentligt på tvären. Inget är bra, hon tar gärna ton och är... ja faktiskt lite uppkäftig (!), blir arg för absolut ingenting och säger gärna saker som sätter sig i mitt hjärta som nålar. Det är bara mot mig hon är sådan, inte mot sin pappa.

När det är lugnt försöker jag "fiska" och fråga om det hänt något i skolan, eller om hon är ledsen över något. Men "nejdå, allting är bara bra".

Allt jag vill är att krama om henne, men hon gör allt för att stöta bort mig.

Om jag trott att hon varit trotsig och egensinnig förut, ja, då var det verkligen ingenting i jämförelse mot vad hon är nu.

Som sagt; mor- och dotterrelationer är verkligen inte något lätt!!!

It's a rainy day

Det känns bättre idag.
Det har regnat.
Pollenhelvetet har blivit några grader svalare.