Ett hål i väggen

En god vän vid namn "fjärrkontrollen" har hållt mig sällskap under nattens mörkaste hostiga timmar. Så snart sambon kommit hem från jobbet har jag gått under jorden (läs: krypit ned under täcket) tillsammans med fjärrkontrollen.

Med planlöst tv-tittande kommer zappandet. Och jag har hamnat på kanalplatser jag inte ens visste om att vi hade!

"Star" visade Victoria "Posh" Beckham's nya stil. Den innefattar "icke"-klackskor, fast med klack, liksom... Makes sense, anyone??? Varför i hela fridens namn vill någon ha ett par skor som man måste trippa omkring på tå i, utan att ha ett uns av stöd för hälen?

En annan kanal visade stolliga britter som låter göra dockor som är ohyggligt lik vanliga spädbarn. Det var i mina ögon något av det mest makabra jag sett. En docka hade t.o.m. andningsfunktion, med höjande och sänkande bröstkorg! Karl'n till en av tossorna sade att han inte tyckte om dockan, utan fick en känsla av något från ett obduktionsrum. I och med det satte han ord på mina känslor.

Dockorna var i och för sig fina, detaljrika och (obehagligt) verklighetstrogna, men ändå...

"Cheaters" är ett annat program jag förundras över. Vem spånar fram sådana programidéer? Å andra sidan har ju svensk tv nu gjort en egen version av "Ett hål i väggen", och vad ska man säga om det? Hahaha! Kolla in mänskligt tetris:
http://www.youtube.com/watch?v=sML09Q0oDYE

Roligt sms

Fick ett lite omoget sms idag:

Två små möss, en hana en hone, sitter i ett mörkt skafferi.

-Akta dig, jag kommer och kramar dig!
-Haha, du vet ju inte var jag är...

-Akta dig, jag kommer och pussar dig!
-Haha, du vet ju inte var jag är...

-Akta dig, jag kommer och knullar dig!
-Jag sitter i kakburken...!

Jag drog på smilbanden. Är nog rätt så omogen ändå!

Jag är fresh... NOT!

Bläsch, i fredags eftermiddag var det så dags igen: näsan började rinna och jag har inte hittat avstängningsknappen ännu!

Hur i hela friden är det möjligt att min lilla kropp kan producera dessa mängder snor?

Jag har klarat mig från feber -jo... liiiite feber kanske jag har haft, men efter den senaste tidens feberkavalkader är jag superhärdad på vad som kan kallas feber eller inte- och då är det ju alltid lättare att studsa tillbaka till att bli frisk igen.

Fick naturligtvis sjukskriva mig, och eftersom jag varit på nya jobbet inte ens en månad så känns det inte så lite surt. Dottern snörvlar också rejält, och det står väl inte på förrän sonen också börjar. Så vi är hemma allesammans idag. Det är bara sambon som jobbar, stackarn.

Han har det inte lätt just nu, sambon. Det har stövlat in en falsk person på företaget han jobbar åt, och denne person har tagit sig en stor plats. Med ledningens motvilliga godtyckande, för de anser sig inte ha någon annan utväg. (Jo, men då blir konsekvensen att flera får sparken. Det här är svårt att förklara närmare, för då blir jag lite mer offentlig än vad jag vill bli...) Personen har visat tendenser att så split mellan arbetskamraterna (vill han kolla lojaliteter?) och det har blivit en massa skitsnack. I min enfald trodde jag (för det är min personliga erfarenhet) att kvinnor snackar mer skit än män, men så är inte fallet här.

Denne man har nästlat sig in i organisationen, först ansågs han vara en "räddande ängel" men sedan har han visat sitt rätta jag. Och det "rätta jaget" var allt annat än trevligt.

Aldrig tidigare i mitt liv har jag sett sambon så nedstämd och nertrampad. Det är som att allt självförtroende bara rann ur kroppen på honom. Jag blir både bestört och förbannad, och har försökt säga till honom att han inte ÄR sitt jobb, och att (vi kan kalla honom för) "Lusen" kommer att få det han förtjänar en dag. Jag är också förvånad att sambon som tidigare haft ett så orubbat självförtroende nu har gått ner sig så pass att jag blir orolig för hans hälsa.

Aldrig tidigare har jag heller önskat ett företag ned i sanken. Nu gör jag det.

Och att "Lusen" försvinner ner i ett hål någonstans.

Snörveldags

Jahaja.. SUCK. Så var det då dags för en förkylning igen.

Det borde finnas en lag som säger att varje person får ha max två förkylningar per år. Då kanske man skulle hinna upp igen mellan varven, men som det är nu så känns livet ganska lågt.

Skulle ha haft besök av svärisarna denna helg, men svärmor blev sjuk. Turligt nog bestämde sig svärfar för att komma ändå. Han är så rackarns go' min svärfar!! Mindre tur var ju att han kom precis i förkylningarnas högtid, men men...

Fick ett infall att baka kakor, men de blev istället små sönderbrända kolflarn. Eftersom jag är av den "grämande" sorten, så grämer jag mig naturligtvis. "Fan också, varför tog jag inte ut dem två minuter tidigare... Jag VET ju att det går fort mot slutet..."

Snälla lilla jag: SLÄPP DET!!!
Det är ett gäng sönderbrända kakor!!!
Ingen världskatastrof.

Livet i 190 knyck

Allt går fort just nu. Väldigt fort. Och jag följer med:)

Trivs på jobbet, och det blir bara bättre för var dag.

Down sides: sambon blev förkyld i förra veckan. Och som i den gamla tv-reklamen "Ni kvinnor pratar om att föda barn... Ni skulle bara veta hur det känns när en karl är riktigt förkyld!" Haha! Nejdå, inte riktigt så illa är han:)

Barnen är båda inne i en trotsig period just nu, så morgnarna är tamejtusan jobbigare än någonsin. Jag vill säga som Anna-Greta Leijon "nu tar vi varandra i händerna och sjunger We Shall Overcome".

Cyprioter och Idi Amin

En rolig grej jag hörde...

Vet ni förresten att Idi Amin ville döpa om Uganda till Idi?
Han ångrade sig när han fick höra att folket på Cypern
kallades för Cyprioter.

Många tankar i huvudet

Tillbringade eftermiddagen på stadens biograf. Hela familjen såg "Wall-E" och den var helt okej. Förvånande nog var fyraåringen mer "inne i filmen" än vad sexåringen var. Själv satt jag och förbannade en familj som satt och hostade och snuvade lite längre bort i samma rad. Hur f-n kan man välja att gå på bio när hela familjen är supderdunderförkylda? Har ni sett någon av de där hemska ebolavirusfilmerna så förstår ni vad jag menar!!

I fredags var det dags att träffa ekonomichefen på företaget jag berättade om i förra inlägget. Mötet gick bra, och jag tror att jag gjorde ett hyfsat intryck. Fick veta att det är två tjänster de vill tillsätta; ett vikariat och en tillsvidareanställning. Gärna så fort som möjligt.

Jag förklarade min siutation så gott jag kunde; att jag är intresserad, men var noga med att påpeka att jag inte vill sätta min nuvarande arbetsgivare "på pottan" (och nej, jag använde mig av en något fiiiinare omskrivning;)) genom att säga upp mig innan jag jobbat ens en vecka. När jag förklarade att uppdraget jag har idag sträcker sig till sista februari, att jag har för avsikt att fullfölja det men att jag är intresserad om vi talar om perioden efter det, så började ekonomichefen med att säga att tjänsten inte är 100% utformad och klar ännu. Så att de eventuellt kan omforma den så att den passar mig...

Jag är förbluffad. Hur kan lilla jag vara så eftertraktad? Jag som fått kämpa med mitt självförtroende i tid och evighet får nu erkännande efter erkännande. "Flyt" kanske man kan kalla det. Jag vill inte kalla det tur, för jag har själv skapat mig dessa chanser.

Vill jag då ha detta jobb? Jag vet ärligt talat inte. Jag vill ha en trygg och stabil arbetsgivare, och det är det! Min nuvarande arb.givare kan inte erbjuda samma trygghet men här har jag chansen att göra mig ett namn för att kunna hitta världens toppjobb! Jag värderar mitt arbete och min tid (vem skulle annars göra det?). Nu måste jag bara "hitta rätt" i arbetsmarknadsdjungeln. Jag känner mig ungefär som Wall-E ser ut;)

Nya rutiner

Har försökt fokusera på att klara av allt det nya i livet; nytt jobb och ny förskola för sonen. Imorgon kväll har jag klarat av en vecka på nya jobbet, och allt känns bra. Jag arbetar med ett uppdrag ute hos kund, så ibland känns det som att jag har två nya jobb!

Uppdraget är på heltid, så i praktiken känns det mer som att jag arbetar på det företaget, än att jag har det som ett uppdrag. "Uppdrags-företagets" personal har en grym gemenskap, och de fullkomligt "drar med mig" i deras gäng! Jag har haft min beskärda del av arbetsplatser i mitt liv, men detta är något utöver det vanliga.

När jag var yngre jobbade jag åt ett företag under sex års tid, tills jag tyckte det var dags att prova på något annat. Jag har ofta undrat om jag fattade rätt beslut, för jag sedan dess haft den ena märkligare arbetsgivaren än den andra. Jag är av den åsikten att man inte ska ångra att man vågar prova sina vingar, även om man faller. Så jag vet inte om "ångra" är rätt ord, men jag har ofta önskat mig tillbaka till det jobbet. En trygg och säker arbetsgivare, med sköna medarbetare, och hyfsat bra löner. (När jag läser det såhär: varför sade jag upp mig?)

Jag har haft kontakt med arbetsgivaren och umgås privat med några, men icke sa' Nicke, de behövde ingen personal. (Tro mig, jag har ställt mina tjänster till förfogande vid fler en ett tillfälle!) Nu fick jag en tillsvidareanställning som jag började på i måndags, och vad händer tror du?
I TISDAGS RINGER DE!

Den nya ekonomichefen (som jag inte känner) vill träffa mig på fredag över en lunch. Mitt namn hade kommit upp under en diskussion om personalfrågor vid ett ledningsmöte, och det var positiva ord om min person. Så imorgon blir det kinamat till lunch, och en liten trött jag.

Jag vet inte vad de vill diskutera, mer än att de ser över sin personalsituation. Vill de hyra in mig för ett uppdrag, kommer de med ett erbjudande eller vad???

Jag vet inte om jag orkar ställa om igen. De senaste åtta åren har jag haft sex arbetsgivare. (Jamen, du hör ju själv att jag hattat runt!) Värre blir det när jag bryter ner det ännu mer; av dessa år har jag haft fem arbetsgivare under en tidsperiod på tre år.

Det positiva är att jag haft ett jobb, och jag har gjord vad nöden kräver för att hitta ett (där jag bor växer inte jobben på träd direkt). Så jag är lyckligt lottad. Ur den aspekten. Ur trygghetssynpunkt och livkskvalitetshänseende är det en katastrof.

Vi får se vad de säger imorgon.

Vad gäller sonen så har allt gått mycket bra. (Lite för bra, för fort? När kommer bakslaget? Usch, jag låter som herr Dysterkvist..)