Signat och klart!

Så har jag då skrivit på papper för mitt nya jobb. Firman känns trygg, stabil och samtidigt utmanande. Jag är gryyyymt taggad!!!

Nu är det officiellt också på mitt nuvarande jobb, (där jag har ett graviditetsvikariat) och jag var så glad att jag bjöd på fikabröd... Det tillhör inte vanligheterna kan jag lova!

Har inte berättat om mitt nya jobb ännu för tjejen jag vikarierar för. Eventuellt blir hon lite purken på att jag slutar 31 augusti, men det var det datum vi satt i mina anställningspapper så det backar jag inte på! Fast, jag vet ju inte om hon blir purken, det bara känns så. Kanske för att jag själv vet att när mitt eget slut på föräldraledigheten började närma sig så fick jag kalla fötter och funderade länge och väl på att förlänga den ytterligare (vilket jag inte gjorde, tyvärr). Men vi får se, jag skall kontakta henne och berätta - bara sådär i förbifarten - att jag fått nytt jobb.

Kanske ska klargöra att jag alltså fullgör min vikariatstid innan jag börjar min nya tjänst, så jag har inget att skämmas för. Om de velat ha mig kvar längre borde de ha förhandlat om det redan tidigare när jag berättade att jag var "ute på marknaden" igen. (Anledningen till att jag berättade om mitt jobbsökande var för att jag ville ha chefen som referens när jag sökte jobb.)

Nåväl... Nu ska här firas med bag-in-boxvin och micropopcorn! (Jag är inte kräsen!! *skratt*)

Jag fick jobbet!!!

Idag blev förhandlingarna klara, och jag har accepterat företagets (vi kan kalla företaget för Firman) erbjudande om anställning. Jag har också förhandlat mig till en -iofs blygsamt, men ändå- högre lön än vad utgångsläget var.

Jag har resonerat som följer:
*ja, jag får en lägre lön än jag har idag, men Firman bekostar mig en löjligt dyr utbildning istället. (Med löjligt dyr menar jag flera hundratusen, så ja.. löjligt var ordet. )Utbildningen kommer jag att ha nytta av även senare i livet.
*jag får en tillsvidareanställning istället för dagens vikariat
*Firman har lokaler mitt i centrala staden. Coolt att jobba nere på stan igen! Fast rackarns svårt att hitta parkering...

Jag är nöjd med slutbudet Firman gav, annars skulle jag inte ha accepterat det. Men att säga att jag ska stanna där resten av livet vore att ta i.

Men nu kanske min dotter kan sluta säga "men Mamma, varför byter du jobb hela tiden??"

Jobbig helg

Usch vilken pollenjobbig helg det har varit. Familjen har glatt sprungit utomhus vilket resulterade i en harmonisk sambo och glada barn. Jag har också gjort några tappra försök att vistas utomhus vilket har resulterat i en galet kliande näsa och svullna röda ögon.

Jag avskyr verkligen våren!!! Eller rättare sagt, pollensäsongen. Den är fullkomligt vidrig.

Har dock behövt jobba en del i helgen, med tanke på allt som sker på kontoret (organisationsmässigt). Dessutom ligger jag hästlängder efter sedan min tvåveckorssjukskrivning. Pust.

Idag har jag fått sovmorgon: ska till frissan och klippa och slinga håret. Vårstädning kallas det väl, och en välbehövlig sådan. Jag ser inte klok ut! *skratt*

Det händer grejer

Nog händer det grejer på jobbet alltid. Fick lite inside information idag, och jösses amalia. Tror personalen kommer att få tokspel när de får veta! Men, det är enbart positiva saker tack och lov. Nåväl, nästan enbart i alla fall. I min uppfattning är det en sak som är negativ, men den är självvald av beslutande och berörd person, så...

Insåg just att jag inte skrivit något vettigt här ovan, så jag tror jag slutar att beröra just det ämnet. Saker och ting kommer att falla på plats vad det lider.

Världens bästa "Sundsvall" var här igår och hälsade på barnen. De fick varsin bok, och behöver jag säga att Sundsvall blev poppis? Vi åt thaimat och popcorn (dock ej samtidigt:)) och tittade lite på tv innan jag skjutsade henne till hotellet inne i stan. Hon åker hem till S-vall idag men hon kommer tillbaka redan på måndag, och det känns så kul!!!

Jag gillar den person jag är när jag är tillsammans med henne! Det låter som att jag skulle ha en svår personlighetsklyvning, men livet blir plötsligt så lättsamt med Sundsvall!

Nu ska jag gå och nysa lite mer. Och längta till det blir måndag igen... (DET är inte en mening som yttrats ofta:))

Gesuntheit prosit och snörvel

Herrejösses vad jag ser ut. Svullen i ansiktet, nyser konstant och näsan är rödare än Rudolfs mule. Dessutom tror jag inte att Rudolfs rinner lika mycket som min gör... Ofräsch var ordet.

Våren har verkligen gjort en grandios entré, och jag är inget "fan" av våren direkt. Superallergisk mot pollen, men medicinen gör att jag fungerar okej ändå. Blir dock avundsjuk på alla soldyrkare som får vara utomhus nu. Det ser så harmoniskt och skönt ut att sätta sig med en kopp kaffe, solbrillor, filt på knäna och ansiktet vänt mot solen. Själv sitter jag inomhus och brottas med samvetet när jag ser alla dammråttor som jagar varandra. Usch, vad all skit syns bra nu!

Att-göra-lista inför helgen:
1)tvätta fönster
2)damma
3)dammsuga
4)tvätta kläder
5)rensa garderober

I nämnd ordning. PUST.

Vi har nu bott i huset i drygt ett år. Fortfarande står kartonger ouppackade i garaget (som även i övrigt ser helt kaotiskt ut med alla prylar). Jag borde ta tag i det nu. Kanske göra en plan... att se till att en kartong/vecka tas om hand...

Eller. Så står de fint kvar ett tag till.

Nytt jobb?

Idag blev jag uppringd och erbjuden jobbet jag sökte för en vecka sedan. Så varför firar jag inte med champagne? Det känns inte hundraprocentigt, och jag har försökt att speca upp plus- kontra minusposter och kommit fram till följande:

Minus:
det är ett vikariat
Plus: ett vik kan alltid leda till en tillsvidareanställning, eller så knyter du åtminstone kontakter!!!

Minus:
jag får gå ner i lön
Plus: de erbjuder mig att plugga på arbetstid, och bli en kvalificerad redovisningskonsult. Det är mycket värt! Dessutom pratar vi ett stort plus: det är lön. Inte a-kassa.

Minus:
det är ett konsultjobb
Plus:
återigen-jag kan knyta kontakter. Och så lär jag mig mycket på ett konsultjobb.

Minus:
parkeringsmöjligheterna är kaos inne i stan
Plus:
jag kan enkelt uträtta ärenden mitt i city på en lunch!
Och massor av lunchställen att äta på betyder att jag kan minska på matlådegörandet;)

Minus:
det är bara tjejer/kvinnor på detta företag
Plus:
en bra stämning tjejer emellan kan bli toppen!

Minus:
jag behöver en ny "konsultig" garderob=dyrt
Plus:
jag får ett gäng nya "proffsiga" outfits

Minus:
jag trivs på min nuvarande arb.plats
Plus:
jag vet att mitt vikariat tar slut så jag behöver ju ett nytt jobb. Här är ett.

Fasiken. Vad svårt jag gör det för mig.

Världens bästa Sundsvallsbo

är i stan på besök! S går en kurs genom sitt jobb, så nu har vi bokat in kvällarna tillsammans:) Saknar S, hon är världens gulligaste kompis. Alltid positiv och glad och absolut inget är ett problem, utan ses som en direkt utmaning. Jag skulle också vilja vara så, utan att ens behöva tänka först. Själv får jag kämpa mig fram till en positiv attityd (oj, det där lät illa;)) när det inte kommer spontant...

Jag hann inte...

... bli frisk från vad-det-nu-är-jag-har, lunginflammationsefterspelet, eller vad jag nu ska kalla det. Sista dagen idag på kortisondunerkuren, och jag vill inte kalla mig bra. Något bättre, men det känns just precis bara som "något bättre".

Och någonstans så tyckte jag att det var viktigt att jag blev frisk från detta "något" INNAN helvetet som kallas "vår" bröt ut. Idag var dagen D. Det kan undertecknad som är pollenallergiker konstatera efter att ha varit utomhus idag och känt alla partiklar i luften. Ibland blir jag hypokondrisk och tycker mig formligen kunna ta på alla histaminer i den dammiga luften. En omöjlighet, jag vet, men det är så det känns: att jag skulle kunna ta på dem.
Men fyttirackarn också, så här fick det ju inte bli! Jag ville ju bli frisk först ju...

Och så låter jag som en obstinat sexåring, det är gnäll och gråt och tandagnisslan och det jag tycker så ooooerhört synd om mig själv...

Åkte till Apoteket och inhandlade lite som saknas i medicinskåpet. Jag har det mesta (mot pollenallergi) på recept, men nuförtiden finns så mycket receptfritt att det liksom inte är värt att först betala för läkarbesöket och sedan för medicinen. Normalt brukar jag aldrig komma upp i fribeloppet/högkostnadsskyddet - eller vad det heter år 2008, eller så kommer jag preciiiis upp i "rätt belopp", och då har det redan gått 12 månader och jag får börja om från början. Dessutom finns det idag så många bra receptfria läkemedel att det känns tillräckligt för egen del.

Köpte en varsin rock-ring till barnen idag när jag ändå var ute på shoppingtur. Dottern hade sett klippet från Talang 2008, det om lilla Elsa - jämngammal med min dotter - som är en fena på det här med att hantera en rock-ring:

">


Haha, kom just på en annan sak jag gjorde idag; jag hämtade ut paketet från Skohuset som legat och samlat damm på utlämningsstället sedan i onsdags. Ännu mer skor inhandlade av mig:) NEJ, jag har ingen skofetish (heter det så?). Men jag har förmodligen en skruv lös: jag har köpt skor åt sambon, dottern och sonen. Men inte ett enda par åt mig själv!! Hur är man funtad, egentligen...? *fniss*

Uppe med tuppen

Vaknade första gången 04.15, men låg i dvala till 05.00 när sambons väckarklocka började skråla. Han skulle låsa upp portarna på företaget för de stackars satar som beordrats övertid. Jag skickade en stilla undran till ledningen varför de inte betror sina medarbetare tillräckligt för att låta dem ha koder och nycklar så att de själva kan låsa upp? Istället skickar de en kontorsnisse (min sambo, alltså) i chefsposition för att låsa upp portarna, och sedan skicka tillbaka honom för att låsa igen efter avslutat dagsverke.
I mina ögon känns det konstigt, men för andra är det kanske helt normalt.

Har hunnit äta frukost, tagit hand om rentvätten samt kört igång en ny maskin, plockat ur diskmaskinen och suttit en bra stund framför datorn. Huset är tyst, barnen sover fortfarande.

Fram tills för ca tre månader sedan så vaknade antingen sonen eller dottern minst en gång per natt, för att sedan vakna supertidigt på morgonen oavsett vardag eller helgdag. Men det börjar förändras nu, till vår stora glädje. För det innebär ju att även vi får sova lite längre!

Dottern (6 år) börjar t.o.m. uppvisa tecken på seriös morgontrötthet, och behöver plötsligt en uppvakningstid på en halvtimme innan hon kan hasa sig upp och äta frukost. Hon har dessutom ärvt sin fars morgonhumör, till mitt stora förtret. De båda kan sitta supersura på morgonen tills dess att blodsockret kommit i rätt nivå.

Jag och sonen är mer synkade: glada skitar samma ögonblick som vi slår upp ögonen! *haha* Vilket i sin tur av de trötta kan upplevas som att vi är retstickor.

Jag har så länge jag kan minnas varit en morgonmänniska. Även under tonåren. Tja, eller åtminstone betydligt mer morgonmänniska än de flesta jag umgicks med då. I de fall jag sov över hos kompisar, vaknade jag alltid först och fick vänta i bra många timmar innan kompisen vaknade.

Minns att det alltid var spännande att få sova över hos vänner, men så trist morgonen efter att jag tyckte att det knappt var värt det. Lillgammal redan då, och gjorde konsekvensanalyser långt innan det var "hälsosamt". Med facit i hand borde jag varit mer barn, kanske...

Nu börjar det röra på sig i barnens rum. Söndag, here I come!

Krigarmamma

Kl 10.00 slog portarna upp till Skohuset, och där utanför stod jag. För jag hade läst i gårdagens lokalblaska att det i dag skulle säljas Pippi-skor för upp till 50% lägre pris än normalt.

Nu är det ju så att jag inte är direkt ensam om att läsa lokalblaskan. Så utanför portarna stod jag i sällskapet av ett femtiotal andra mammor som alla hängde på låset. Mycket målinriktad och i samma ögonblick som portarna öppnades försökte jag med mina dryga 1,60 över havet sicksacka mig igenom havet av armbågande mammor.

Detta är en av anledningarna till att jag fullkomligen avskyr att handla kläder, men då mest åt mig själv. Att shoppa kläder åt barnen brukar vara roligt, men det här var något utöver det vanliga.

Jag fick ändå ihop sju (!) par skor åt storasyster och lillebror för vrakpriset 1100kronor. Nej, jag är inte gjord av pengar, men det är mycket skor för pengarna.

Väl hemma rensade jag ur skoskåpet på fjolårets barnskor. Det blev två allt annat än blygsamt fullproppade kassar. Det skiljer 2 år och fem månader mellan lillebror och storasyster, och trots åldersskillnaden kan han inte ärva sin systers skor. Sedan förra hösten har de haft samma skostorlek. Vilket är positivt i den bemärkningen att vi kan köpa tjejiga tjejskor och grabbiga grabbskor med bättre samvete än om vi tänkt på att köpa könsneutrala skor. Men betydligt sämre för vår ekonomi...

För hur bra genuspedagogik än är, så VILL jag INTE sätta volangkjolar eller rosa glitter på min son! Kanske är det något som behöver omvärderas, i det fall det skulle visa sig att han blir en olycklig liten grabb för att han nekas ha rosa glitterläppstift. Men min spontana reaktion: nej...

(Och nej, nu menar jag inte att genuspedagogiken endast innebär min ofina beskrivning här ovan...)

När lugnet så åter lagt sig (så mycket det nu går en ledig lördag i en småbarnsfamilj) så kände jag mig ändå som lite av en krigarmamma. Jag kom samtidigt som en hel hoper andra mammor, och fick ändå gå hem nöjd med mina inköp. Det tillhör ovanligheterna att jag krigar på reor, jag trivs inte att hamna i sådana miljöer. Nej, "trivs inte" är ett för svagt ord. Jag VANTRIVS, är en bättre beskrivning. Därför smakade "segerns sötma" så mycket bättre vid hemkomst.

Sedan kanske jag skall tillägga att jag satt i bilen på väg hem 30 minuter efter det att jag gick in i butiken. Speed shopping på hög nivå!

Dagens fundering: hur kommer det sig att kvinnor inför en rea utvecklar två meter breda axlar, sylvassa armbågar och blir hänsynslösa krigare?

Moment 22

Hej och hå. Jag blev redigt upprörd när jag läste en blogg http://blogg.aftonbladet.se/16215/perma/721124/

Här kommer utdrag ur vad NBB har skrivit:

NBB En dömd pedofil som barnvakt?!? Jag säger nej, myndigheterna säger ja!
Skrivetav Marina 2 februari 2008, klockan 16:01

Jag har precis fått ett mail som upprör mig rejält! Det är från en mycket förtvivlad pappa, Janne, som har upptäckt att han inte har mycket att säga till om när det gäller hans barn.

Hans fd fru Nina, blev utsatt för övergrepp av sin pappa när hon var 6 år. Pappan blev dömd till fängelse och har nu sonat sitt straff.

Han har även sonat sitt straff för misshandel av sin nuvarande fru. Ett längre straff som tyder på grov misshandel, och detta har skett nyligen. Han har även små barn som han har förlorat vårdnaden om.

Han har alltså bevisligen utnyttjat sin 6-åriga dotter sexuellt, han har bevisligen misshandlat sin fru och han får inte träffa sina minderåriga barn.

Och Nina låter honom passa lilla 4-årige Hanna ensam!

Janne har kontaktat Socialen som inte ser något problem i detta! Dock så säger de att om något skulle hända Hanna, så är Janne delvis ansvarig I och med att de har delad vårdnad! Och familjerätten håller med! Janne måste lita på Ninas omdöme!

Med andra ord… Om Hanna råkar illa ut så har Janne brustit i sin föräldraroll eftersom han har litat på Nina…! Hur fan går detta ihop?!?

Slutcitat.

Jaaaa... hur fan går det ihop?!! Om detta är sant krävs en lagändring å det snaraste!!! Och Janne borde definitivt ansöka om ensam vårdnad, något annat vore som att ge efter. Jag blir extremt upprörd!

Hemma före lunch

Jaha, det var bara att kapitulera. Målarna ställde sig rakt utanför mitt rum på kontoret och började måla väggarna. Det luktade inte så värst mycket, bara litegrann, men mina luftrör knöt direkt ihop sig och pep till att jag måste gå hem. Okejat av VD:n får jag nu arbeta hemifrån. Har just nu lunch, så jag passar på att blogga lite.

Inte så konstigt att jag aldrig blir bra när vi inte har en sund arbetsmiljö på jobbet! Nu får det vara slut på rustande, jag har ju bara ett vikariat, och vill inte göra mig omöjlig genom att aldrig vara på plats...

Tyckte så synd om mig själv att jag stannade till på lilla affären och köpte mig en Marabou chokladkaka. Mums! Lika onyttigt som gott!

Att andas genom ett sugrör...

Så har ännu en dag förflutit på jobbet.

Det ÄR skitjobbigt! På ren svenska. Ibland känns det som att jag andas genom ett sugrör. Men jag käpar på iaf! Förväntar mig inte stående ovationer för att jag är på jobbet, men jag måste ändå säga att jag personligen anser mig strong som orkar. Det är för jävla dammigt på kontoret nu. Vi har ingen ventilation p.g.a. ombyggnation, golven håller på att bytas ut så det slipas hela tiden - vilket gör att det blir ännu mer damm - och imorgon kommer målarna. (Är det bra att måla väggarna innan dammet är borta? Hantverkarna verkar iaf inte bry sig om det...)

Jag HAR svårt att andas, men än så länge är det hanterbart. Kortisonet jag fått gör mig "fladdrig" och en av delägarna var ju väldigt rolig när han föreslog att jag skulle dansa Riverdance för att få ur mig lite överskottsenergi:)

Vi får välan se hur det blir imorgon. Hoppas att jag mår bättre då.

Sonen (3,5 år) har blivit en klippa på att spela Lego Star Wars - The complete saga. Han hoppar, skjuter, fäktas med lasersvärd, bygger bilar, spränger väggar och byter skepnat mycket bättre än mig!!!

Den som påstått att barn blir bra på slutledningsförmåga av att spela dataspel har helt rätt. Grabben är ju banne mig ett geni!.

Dottern (6 år) har istället utvecklat en skapande och kreativ sida som jag själv inte besitter. Hon ritar vid sin unga ålder betydligt bättre än sin mor.

Tur att inte allt går i arv!

Månadsrekord?

Klockan har passerat 22 och jag är fortfarande vaken! Det är superlänge sedan jag varit vaken så länge! Iaf om man räknar med de kvällar jag lagt mig tidigt, men vaknat efter en stund, gått upp och pysslat lite för att sedan gå och lägga mig igen. Däckad.

Kanske börjar bli ordning på torpet?

Dagens trevligaste: att se dottern, 6 år, så sprudlande glad över att få bada:)
Dagens tråkigaste: att tjocka gulsnuvan inte försvinner:(
(och näe, det är inte bihåleinflammation, allt enligt farbror doktor).

Jagdörjagdörjagdörjagdör!!!

Så sade jag igår till sköterskan som frågade hur det gick samtidigt som hon stoppade upp en superlång topz in i min vänstra näsborre ända upp till i höjd med ögat. Visste inte ens att det var möjligt att få upp något så långt in i näsan, i alla fall inte utan bedövning. Eller narkos, minst!!
Det kommer ALDRIG att göras igen, frivilligt...

Hon dränerade mig också på blod, tog halsprov, temp och snabbsänka. Förhöjd snabbsänka (tror det var 40. Minns inte exakt, men den låg där, ungefär.), feber 39grader (på Alvedon), halsprov och näsprov och övriga blodprov tar ca 7-10 dgr att få svar på.

Farbror doktorn var lite oroad över att jag gått med feber i snart fyra veckor. *Tro't eller ej, imorgon är det fyra långa veckor sedan jag var helt frisk.* Jag är också orolig, men visar inget för sambon eller barnen. Men det börjar bli tradigt att höra sambon förklara för barnen att jag är sjuk och måste vila. Det går liksom i skov, många gånger per dag. Jag kan må "nästan ok", för att sjunka väldigt lågt väldigt snabbt. Blir trött, yr och kan bara vila. Febern tar ut sin rätt, och inte ens 14 sammanhängande dgr i horisontellt läge gjorde saken bättre. Då ORKAR jag faktiskt inte vänta längre, utan vill kickstarta kroppen. Det har ju fungerat förr, så varför inte nu?

Stackars sambon får laga mat, diska och underhålla barnen tills jag fått provsvaren, det sade faktiskt doktorn! Så jag får bara glida med...

Jag har dock inga biljud på lungorna längre, såsom jag hade för ett par veckor sedan. Så lunginflammation verkar det inte vara. Han ville testa för Twar, Mykoplasma och andra trevliga saker istället... Inväntar besked delade känslor.

Fick dock kortisontabletter att ta varje morgon, 5 tabletter i lika många dagar. Det är helt ok, men jag blir oerhört speedad, för att plötsligt kraschlanda. Det var så länge sedan jag mått så bra som idag, så jag fullkomligt ÄLSKAR den speedade känslan som kortisonet har givit mig. Och jag har bara ätit det i en enda dag!

Dagens surkart: köpte ljudboken "Vänaste Land" av Åke Edwardsson på bokrean för en tid sedan. Köpte mig fattig på bokrean, så jag har haft annat att läsa/lyssna på tills nu, men döm om min förvåning när jag såg på Aftonblades hemsida att om man blir plusmedlem nu så får man ljudboken... på köpet!!! Nåja, bit i det sura äpplet, bara...

Hmmmm. Undrar om boken är bra?

Ondskan = Anders Eklund

Har följt historien Engla sedan hon försvann. Kort resumé: Engla 10 år försvann under en cykeltur mellan fotbollsplanen och hemmet. En sträcka på ca 5km. Det var första gången hon fick cykla ensam. Sent i förrgår erkände en Anders Eklund 42 år att han dödat Engla samma dag hon försvann. Han erkände också ett annat mord, det s.k. Pernillamordet i Falun för ungefär åtta år sedan.

Först blev jag chockad. Sedan illa berörd. Och nu är jag apförbannad!

Och en så'n här grej gör att jag resonerar bibliskt: ett öga för ett öga... Karl'n har ju för tusan förverkat sin rätt att leva! Den primitiva delen av mig tycker att man gott kan göra processen kort: ett skott i pannan. Ja, jag vet att det inte löser något, och att det är allt annat än humanitärt. Men jag anser att vissa saker ÄR oförlåtliga! Inget straff i världen kan göra att han någonsin har betalat sin skuld till samhället!

En dagstidning skrev för en tid sedan om våld mot kvinnor och barn, och att det var "rea" på straffsatserna kring denna typ av brott. Skall bli väldigt intressant att se hur länge det dröjer innan Anders Eklund släpps ut i vårt samhälle igen.

Usch jag blir så arg!

Vikten av vänner

Hade besök av mina kära vänner Ms C och Ms M. Kände verkligen hur länge sedan det var som vi senast träffades. Det måste bli ordning på det nu!:)

Har ju varit sjuk, haft mkt på jobbet och sedan så går ju -självklart- familjen före mina egna intressen, så det har helt enkelt inte blivit tid över för att vårda kamratskap. Hur det än är så känner jag mig smått otillräcklig, men nu är det slut på dåligt samvete och dags att agera! (Oj, jag låter som värsta rödstrumpan;))

De kom för att fira dottern som fyllt år, och samtidigt som hon sliter upp paketen hör jag henne säga (med falsettröst) saker som "det är ju värsta fina presenten" och "det här är den bästa presenten nå'nsin!!!". C & M bara log, det var ju ett tag sedan de träffade dottern, och det har hänt en hel del på utvecklingsfronten. Hennes språk har blivit bra mycket bättre. Orden har tidigare inte alltid hammat i rätt ordning (hon har haft så rackarns bråttom att det blivit fel) och grammatiken har väl inte heller alltid varit den bästa, men de senaste månaderna har det "bara kommit". Känns så bra! Och jag märker på dottern att hon är mäkta stolt över att låta som "storbarna" på skolan.

C & M hade en finfin present med sig till mig också: en vinbärsbuske att plantera, med VITA vinbär! Jag är inte bevandrad i bärvärlden, och visste inte ens att det fanns vita vinbär... Skall bli kul att plantera när våren väl kommer. Dottern fick pysselböcker, glitterpennor och klistermärken. (Perfekt tänkt, vänner!)

Sambon kom hem idag, han var haft en "prata gamla minnen-kväll" i barndomsstaden med polare från förr. Han hade haft det mkt trevlig, men var sliten när han kom hem. Kan han gott ha.. *hihi*

Det är dock rätt skönt att få sakna honom lite. Han åker sällan iväg på sådana här grejer, så jag kan gott unna honom en rolig helg. Nu är det dags för mig att bli riktigt kry så att jag också kan ge mig iväg på trevligheter!

Röja hemma och på jobbet

Har inte orkat uppdatera här på sistone, det har varit GALET mycket att ta reda på efter sjukdomen. Huset hade nästan korkat igen av dammråttor, men jag har inte ens orkat tänka tanken på att städa. Städning låg inte högst upp på prioriteringslistan om jag säger så...

Så veckan har tillägnats städning, röjning av pappershögar, tvättkorgen börjar jag näääästan se botten på nu, och så har jag fyllt på i skafferi, kyl och frys.

Om det har varit galet mycket att göra på hemmafronten så har det varit hysteriskt på jobbet. Tänk att det är INGEN som gör mitt jobb när jag är borta... Det finns inte resurser att sätta av till det, och även om det skulle finnas resurser så finns inte den kunskap man måste ha för att klara av det. Iaf inte i huset, då måste företaget vända sig externt och rekrytera. Och SÅ länge har jag inte varit borta.
I måndags - som var min första arbetsdag på plats (har ju jobbar lite hemifrån också) hade jag (efter bortsortering av reklam och annat oviktigt) en pappershög på 15cm (ja, jag mätte med linjal:)) som måste åtgärdas på ett eller annat sätt. Det var bara att bita ihop och börja prioritera.

Och sedan alla dessa telefonsamtal... När ryktet börjat gå att jag åter var på plats igen så började telefonen att ringa oavbrutet. Till slut fick jag knappa ut mig för att kunna få något gjort. Mailen har jag -tack o lov- kollat av dagligen under tiden jag varit sjuk. Kalla det internetstress om du vill, men fenomenet att hela tiden finnas tillgänglig, att kunna släcka bränder och rycka ut vid minsta småkatastrof: ja jag förstår att det finns de som inte pallar trycket. Och det skall de väl egentligen inte behöva heller. Är man sjuk så är man. Men det är ju ändå så att ställs krav (oftast av arbetsgivaren, men även av medarbetare, leverantörer och kunder) på att du SKALL finnas tillgänglig. Eller är det bara jag som upplever det så? Kanske...

Jag ÄR ett kontrollfreak, och en av mina svagheter är att jag vill vara "fröken duktig". Jag ställer också enormt höga krav på min omgivning, och ännu högre krav på mig själv. Att göra så är väl kanske inte så konstigt, men det är lätt att det går överstyr, och att omgivningen kräver mer än vad man till slut kan ge.

Nåväl... Jag har i alla fall jobbat häcken av mig. Åtminstone bildligt talat, för häck, det finns det mycket av! *skratt*

Har fortf mkt kvar att göra på jobbet innan jag är ikapp, men jag kämpar på!

Shopping, eftertanke och bilresa

Hade ett kort snack med personalen på dotterns skola ang gårdagens "äventyr", och vi skall sätta oss ned på måndag och prata igenom allt.
Köpte en bukett tulpaner och ett tackkort till våra grannar också, känns kanske lite futtigt, men jag vet inte annat vad göra.

Är trött ända in i benmärgen nu. Jag behöver semester! Imorgon åker vi dock till svärisarna i vår kungliga huvudstad, så det lär knappast bli semester. Får tillbringa ett par timmar i bil istället;) Skall dock tjata till mig ett depåstopp i Barkarby (Stockholm quality outlet) och shoppa lite. Mitt argument? Barnen har inga vårkläder. (Sant, iofs.)

Nu skulle jag behöva en tjock plånbok också. Någon frivillig?

Rymmande barn

Jag åkte hem lite tidigare för att byta om, göra mig iordning och sedan hämta sexåringen på skolan. Höll på att byta om när dörrklockan ringde. Två gånger hann det ringa innan jag var presentabel nog att öppna, och där står.... en vilt främmande människa med min dotter.

"Det är förskräckligt på skolan" sade dottern medan jag storögt stod och gapade. Va...? Miljoner tankar hann rinna igenom mig: har jag glömt att hämta i tid, så personalen kör "hemleverans"? Har det hänt något otäckt i skolan? Vad är det jag har glömt, vad är det som inte stämmer??

Damen var en granne som jag inte träffat tidigare, och efter lite utfrågning av dottern visar det sig att hon kommit osams med en klasskamrat, och helt sonika blivit så arg att hon gått till hallen, dragit på sig ytterkläderna och gått hem. Över en hårt trafikerad väg, och ca 1,5 kilometer på egen hand, från skolan och hem.
Stött på en granne som undrade vad en liten flicka gjorde ute alldeles på egen hand, frågade vilken adress hon skulle till och som följde henne hem till dörren de sista 100 metrarna.

Fem minuter senare stannar en bil utanför, där står en av dotterns fröknar som blir enormt lättad när hon ser att dottern är hemma. Hela skolan är tydligen engagerad i dotterns försvinnande, både personal och elever. Jag hann aldrig bli rädd, och chocken kom först när barnen somnat. "Tänk om en bilist stannat och dragit in henne i bilen? Tänk om hon blivit påkörd när hon korsade stora vägen? Tänk om hon inte hittat hem? Eller bara gått någon annanstans?"

Vi flyttade till huset för drygt ett år sedan, ca 1,5 mil från förra bostaden, och har aldrig promenerat sträckan skolan-hem. Så bara det faktum att dottern bestämmer sig för att promenera hem och faktiskt kunde vägen visar väl att hon kan mer än vad jag vill ge henne "credit" för.

Men tänk om något hänt min lilla nyblivna sexåring... Jag blir rädd och skakig bara jag tänker på alla otäcka saker som barn kan utsättas för. Försökte titta på tv och lugna nerverna, men "Medium" handlade om ett barn som blev bortrövad i en affär (och som senare påträffades död), och en påannons om ett kommande program handlade om ett barn som försvann från en strand för 10 (?) år sedan, och nu tyckte mamman i familjen att hon sett sin dotter igen. Bara barn som försvinner! Allt handlade om barn som försvinner?!!

Jag och sambon hade ett långt samtal med dottern under kvällen, om regler och vad hon får/inte får göra. Vi tycker ändå att vi gjort allt vi kunnat för att förhindra att något sådant här skulle inträffa. Vi har haft sådana här samtal tidigare med dottern (sonen är ännu för liten) som t.ex. att hon inte får följa med personer hon inte känner, gå alldeles ensam m.m. och vi har känt att hon förstått oss! Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att dottern skulle göra något dylikt!!

Skolans rektor ringde oss senare på kvällen för att prata, och imorgon skall vi även ta oss ett snack med personalen i lugn och ro. Annars blir jag galen.

(Jösses, vad jag behöver skriva av mig...)

Och jo, vi kom faktiskt iväg jag och dottern. Vi åkte till fotografen för att knäppa ett försenat födelsedagskort som skall publiceras i lokalblaskan. Så'nt där är viktigt när man blivit sex år!

Nu skall jag försöka somna utan att grubbla för mkt över dotterns bravader idag.

Barnmorskor

Såg andra avsnittet av "Barnmorskorna" på SVT igår. Där var en mamma som födde barn i bilen på väg till BB. Mitt i en rondell kom barnet, samtidigt som mamman instruerade sin karl om var tutan fanns på hennes bil. Där kan man snacka om simultanförmåga! Jag blir förbluffad över hennes sinnesnärvaro. Jag vrålade mig igenom två förlossningar och tror knappast att jag skulle kunnat ge instruktioner sådär. (Det var deras fjärde barn så okej, de var rutinerade, men ändå..)

Apropå vråla sig igenom förlossningar; personligen tycker jag det var förlösande (haha vilken ordvits;)) att få vråla ut smärtan. Att tillåta sig själv att ge ifrån sig ett primalskri. Så läser jag om stackars Katie Holmes som fött barn enligt scientologilärans seder, där man enligt uppgift skall föda barnet under total tystnad. QUÉ?! Hade jag varit Katie så hade Tom åkt på århundradets käftsmäll! Anledningen till tystnaden skall vara att barnet blir traumatiserat om det första hörselintrycket är skrik, därav tystnaden.

Om det är sant får jag nog be lite extra för mina egna telingar. Skulle de uppföra sig dåligt någon dag får jag ursäkta det med att de med största sannolikhet blev svårt traumatiserade vid födelsen. Suck.

Men åter till programmet. Jag rekommenderar alla att se "Barnmorskorna", det är riktigt riktigt bra!

Åh, så har jag då haft en filmnostalgisk upplevelse! Det var superlänge sedan jag ens tittade på en film, men så i dag har jag kraschat i soffan med en filt över min frusna kropp, tände värmesljus och tittade på.... Ghost! Det slog mig att jag faktiskt inte sett filmen mer än två gånger tidigare, och det var länge sedan. Visst, lite fånig är den och särskilt med specialeffekterna som med dagens mått är löjeväckande, men filmen berör mig ändå. Att älska någon så innerligt.

Det känns viktigt att uppskatta vardagen, ibland kan en film såsom "Ghost" påminna en om en så'n enkel sak:)

PS. Dottern hade haft en toppendag när jag hämtade henne. Nu gäller bara uppbåda krafter så jag orkar göra en ny lämning imorgon... DS.

"Lämna mig inte ensam, mamma!!!"

Så sade min dotter när jag lämnade henne på förskolan imorse. Hon grät så hon nästan skakade i kroppen.
"Aaaaarrrggggghhhhh" Det sliter som vargar i ett modershjärta, att krama lugnt och gå därifrån medans personalen får ta gosetjejen i sina armar och trösta...

Hjärtat brister, trots personalens försäkran om att hon - en kort stund efter jag åkt - är sitt vanliga glada jag igen. Hon säger ju själv att det är roligt på förskolan, och hon är alltid glad när jag hämtar. Ofta har hon så roligt att hon nästan blir arg över att åka hem! Så varför tar jag då åt mig så hårt, när hon gråter som hon gjorde i morse?

Sambon tycker jag är för mjäkig (han har säkert rätt). Men hur stålsätter man sig på bästa sätt? Utan att det faktiskt gör så ont? För släppa taget, det gör jag. Säger lugnt men bestämt att jag skall åka till jobbet, kommer och hämtar som vanligt, och att hon skall ha det så roligt idag, älskar dig, puss, hej då. Sedan går jag. Utan pardon. Vill bara springa tillbaka och hålla om henne, säga att allt blir bra, att vi jämt kan vara tillsammans! Åhhhh, suck. Hur gör andra?

Inställt firande

Börjar bli riktigt less på hur 2008 har börjat, med förkylningar, influensor, lunginflammationer och allt jäkelskap. Två av oss i familjen har fyllt år och fått ställa in allt firande. Som mamma var det inte roligt att behöva säga till dottern att hennes sexårskalas måste flyttas fram till senare, när vi är friska igen.

Tårar, tandagnisslan och plutmun blev - den fullt naturliga - reaktionen.

Om jag skulle försöka vara lite positiv nu? Känner att jag är på väg ner i ett mörker av självömkan snart...

Äsch, positiv kan jag vara imorgon, kom just på att jag inte ens hämtat dagens post.
Ska väl gå ut och hämta räkningarna (för ngt annat kan inte mitt positiva sinnelag komma på just nu), och sedan dra på tv:n och titta på "So you think you can dance".