Vaknade första gången 04.15, men låg i dvala till 05.00 när sambons väckarklocka började skråla. Han skulle låsa upp portarna på företaget för de stackars satar som beordrats övertid. Jag skickade en stilla undran till ledningen varför de inte betror sina medarbetare tillräckligt för att låta dem ha koder och nycklar så att de själva kan låsa upp? Istället skickar de en kontorsnisse (min sambo, alltså) i chefsposition för att låsa upp portarna, och sedan skicka tillbaka honom för att låsa igen efter avslutat dagsverke.
I mina ögon känns det konstigt, men för andra är det kanske helt normalt.
Har hunnit äta frukost, tagit hand om rentvätten samt kört igång en ny maskin, plockat ur diskmaskinen och suttit en bra stund framför datorn. Huset är tyst, barnen sover fortfarande.
Fram tills för ca tre månader sedan så vaknade antingen sonen eller dottern minst en gång per natt, för att sedan vakna supertidigt på morgonen oavsett vardag eller helgdag. Men det börjar förändras nu, till vår stora glädje. För det innebär ju att även vi får sova lite längre!
Dottern (6 år) börjar t.o.m. uppvisa tecken på seriös morgontrötthet, och behöver plötsligt en uppvakningstid på en halvtimme innan hon kan hasa sig upp och äta frukost. Hon har dessutom ärvt sin fars morgonhumör, till mitt stora förtret. De båda kan sitta supersura på morgonen tills dess att blodsockret kommit i rätt nivå.
Jag och sonen är mer synkade: glada skitar samma ögonblick som vi slår upp ögonen! *haha* Vilket i sin tur av de trötta kan upplevas som att vi är retstickor.
Jag har så länge jag kan minnas varit en morgonmänniska. Även under tonåren. Tja, eller åtminstone betydligt mer morgonmänniska än de flesta jag umgicks med då. I de fall jag sov över hos kompisar, vaknade jag alltid först och fick vänta i bra många timmar innan kompisen vaknade.
Minns att det alltid var spännande att få sova över hos vänner, men så trist morgonen efter att jag tyckte att det knappt var värt det. Lillgammal redan då, och gjorde konsekvensanalyser långt innan det var "hälsosamt". Med facit i hand borde jag varit mer barn, kanske...
Nu börjar det röra på sig i barnens rum. Söndag, here I come!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar