"Nådden är bott"

Bläsch, vilken dålig dag jag hade igår. Botten är förhoppningsvis nådd, och nu får jag jobba upp mig igen. Har tvingat mig att ha fullt upp hela dagen, och om jag bara letar jobb så finns här hemma hur mycket som helst att ta tag i.

Så jag gick ut i garaget och började slita i våra ouppackade flyttkartonger. (Kom ihåg att vi flyttade hit för 1,5 år sedan. Har man inte saknat det vid det här laget så...?)

Jag koncentrerade mig på kläder, och kan nu stolt meddela att jag skickat två stora sopsäckar, en pappkasse och en (normalstor) plastpåse till biståndsgruppen. Fyra påsar är kläder som kastas. Två stora kartonger barnkläder säljs på en klädloppis i september. Två stora kartonger barnkläder ska till ett barnhem i Rumänien. En kartong är märkt "ett par kilo mindre" (behöver jag nämna att det är mina?). Den sista kartongen är märkt "Mina kläder. Sparas" och innehåller klänningen jag hade på dotterns dop, en jacka köpt i Turkiet m.m. Så'nt jag inte är redo att slänga/sälja/skänka ännu.

Utrensat på kläder var ordet. Nu är "bara" resten av garaget kvar att tas itu med.

Positiva aspekter på dagens aktivitet:
1) jag har fått mer ordning i garderoberna (jo, jag tog dem samtidigt:)
2) att donera kläder till biståndsgruppen känns bra
3) att donera kläder till ett barnhem känns ännu bättre (eftersom det är en ur personalen på dotterns skola som personligen åker dit och överlämnar kläderna)
4) att sälja kläder ger en slant (till nya klädesinköp, haha!)
5) jag har hållt mig sysselsatt
6) jag har säkerligen gjort av med en hel del kalorier på att jobba såhär hårt

Negativa aspekter på dagens aktivitet:
1) sambon och barnen har varit sura över att jag inte varit tillsammans med dem, utan rotat runt på egen hand.
2) jag har saknat att vara nära min familj

När det gäller ätstörningen... Det svåraste för mig är i nuläget inte att lida av jäkelskapet, utan att försöka dölja hur jag mår för barnen. Jag är fullt och fast besluten att se till att de aldrig märker av min situation. Kosta vad det kosta vill!

Prislappen är att det tar enormt på krafterna. Krafter jag egentligen inte har. Jag gör dock så gott jag kan, och hoppas att det räcker...

Utförsbacke

Brottas till och från med ett matmissbruk, BED-ätstörning. BED står för Binge Eating Disorder, och kan lättast beskrivas med ett ord: hetsäta.

Tidigare i mitt liv har jag kräkts, och det var innan "fenomenet" bulimi och anorexi var så vida känt som det är idag. Jag hade det, men visste inte att det fanns en benämning på det.

Det är som att sjukdomen går i skov, jag kan ha otroligt långa perioder där jag lever normalt och mår bra. Efter två graviditer och sex otroligt jobbiga år så har jag ständigt ökat i vikt och periodvis känt att jag varit på väg in i en störning igen. Har inte vågat banta pga detta, för jag är extremt känslig vad gäller vikt och allt vad gäller viktfixering. Idag är jag överviktig och nu när sonen har fyllt fyra år så är det ju länge sedan jag var gravid. Jag har känt en press på att bli av med vikten, men har inte kunnat hitta en bra lösning.

Gick med i Aftonbladets Viktklubb, som verkade ha "allt" jag ville ha; inga personliga besök, inget grupptryck och programmet låter mig ta allt i min egen takt. För en vecka sedan åkte jag trots allt dit; jag är inne i en ätarperiod. Fy fan vad man kan bli äcklad av sig själv! Varifrån kommer detta självförakt? Jag begriper inte!

Innan graviditerna var jag vältränad och hyfsat nöjd med min kropp. Har aldrig varit 100% nöjd, inte ens när jag var vad idag räknas som kraftigt underviktig. Jag har ständigt känt mig fet och ful, oavsett vikt.

Självföraktet måste ju vara totalt när jag fullkomligt HATAR min feta kropp, och samtidigt vräker i mig onyttigheter?

Jag måste ur detta. Vet bara inte hur...

Slutet på ett, början på ett annat

Idag var det en "avslutande" dag. Dels för sonen som gick sista dagen på sin förskola, och dels för mig som arbetade sista dagen på mitt vikariat.

På måndag börjar ett nytt liv; för mig på ett nytt jobb, och för sonen på en ny förskola. Till detta superstök kommer att sambon har enormt svajigt på sitt jobb nu, och han har dessutom blivit sjuk. Antingen har han fått i sig mjölk, eller så har han fått maginfluensa. (Båda ger samma symptom, om jag säger så...)
Själv börjar jag känna av en begynnande förkylning. Dottern hostar.
Kul, världen känns på topp!! *ironin haglar*

Sonen hade en bra avslutningsdag; han har blivit ompysslad massor av personalen (som säger att de ska bomba kommunen för att de upplåtit en ny dagisplats åt honom, för de vill inte att han ska flytta. Haha! Go' och härlig personal!), han har bjussat på glass och fått ett kompendium med bilder över hans tid på förskolan. Jag blev alldeles gråtmild när jag såg det!

Själv blev jag avfirade med tårta, blommor och en fin glasskål. Det känns trots allt riktigt bra att sluta där. Nu väntar ett nytt äventyr! Synd bara att det är en viss ketchupeffekt på livet.

Imorgon hägrar iaf ett besök hos frissan, apoteket och om jag mår bra ska jag fortsätta till klädaffärerna och löpa amok. (Hoppas hoppas att det är laktosen som spökar för sambon, annars är det bara att räkna timmarna. Blä!)

Besök av polisen

I lördags kom sonens största IDOL på besök hemma hos oss, men för att greppa hur stort detta är så måste jag ta det från början;

I sonens liv finns tre coola killar; på ohotad förstaplats (såsom sig bör) kommer Pappa. På en hedrande andra plats kommer Polis-Linus. Trea är Darth Vader, även om han är en "dummis".

Sedan i april har begreppet "Polis-Linus" existerat i vår familj, då sonen (4 år) en dag kom hem från dagis och berättade att han minsann träffat en riktig polis. Sedan den dagen har han inte slutat tala om sin kompis "Polis-Linus".

Självfallet förstår jag att pojkar ofta har en sådan fas i ung ålder, men sonens intresse går faktiskt lite utöver det vanliga.

"Polis-Linus" har med tiden blivit ett begrepp här i hemmet, som exempelvis när sonen ätit upp maten och berömmer sig själv för detta, och avslutar med "så jag blir lika stor och stark som Polis-Linus!". Eller när han vill vara en extra bra kompis och hjälpa dem som inte kan lika mycket, eller vågar lika mycket, så säger han att "så skulle Polis-Linus ha gjort, för poliser är snälla mot andra. Utom bovarna såklart!"

Envishet är en arvssynd, och den ska man inte straffas för. Sonen har fått den av sin mor (d.v.s. undertecknad) som i sin tur fått den av sin mor. Mormor (i denna berättelse mer envis än synden) har hört om denne Polis-Linus i fyra månader, och tyckte att om han nu älskar denne polis så mycket så vore det ju en bra idé att de fick träffas. Min reaktion var "jamen, visst mamma. Tror du inte polisen har viktigare saker för sig än att träffa polisfrälsta 4-åringar??"

I förra veckan fick jag ett telefonsamtal från Polis-Linus.
"-Så du finns på riktigt!!!" svarade jag med oförställd glädje. Och i lördags så var han alltså hem till sonen för en Idol-träff. Kanske är "rekryteringsträff" ett bättre ord, för efter denna träff har sonen inga som helst tvivel om att bli polis.

En polisbil svänger upp vid vårt hus och Polis-Linus kliver ur med medarbetaren Polis-Lisa. Eftersom detta var en total överraskning för sonen så tog det ett par sekunder innan han förstod att det faktiskt var Polis-Linus som stod på vår uppfart.

POLIS-LINUS. MANNEN, MYTEN, LEGENDEN. Här. Hemma hos oss.

Sonens glädje, stolthet blandad med en förvånande stor mängd allvar var otroligt rörande.Han reagerade lugnare än vad jag trott, och var hela tiden behärskad. Vi fick åka polisbil (i någon minut bara, men det var mer än jag någonsin kunnat begära), se blåljusen och sonen bad att få titta på batongen och ville titta under polisbilens motorhuv. "Wow... VA' COOLT!" sade min lille son.

Polis-Linus tog sig tid och visade polisradion, och alla knappar. Sonen ställde frågor och fick svar. Efter ca 15-20 minuter var det dags för poliserna att åka till jobbet och hela familjen blev stående på uppfarten, tittandes efter Polis-Linus och Polis-Lisa.

Att han tog sig tid till detta är för mig obegripligt. Allvarligt, hur många skulle göra det? I och med detta är han nu inte bara sonens, utan hela familjens idol.

Lördagen den 23 augusti är en dag att minnas. Det är den dagen min son bestämde sig att han ska bli polis när han blir stor.
Precis som Polis-Linus!

PS. Och jag har åkt polisbil. COOOLT!! *skratt* DS.

ARN och Bee Movie

Under gårdagen hade jag hoppats få ett hemligt besök; en av sonens största idoler (som jag aldrig sett i verkligheten, utan endast på bild) hade lovat ett besök hemma hos oss, förutsatt att han inte blev ivägryckt på jobb. Och rackarns, det blev han... När vi talades vid på telefon så lät han faktiskt lite besviken och ville att vi skulle göra ett nytt försök redan ikväll. (Hoppas, hoppas, hoppas!)

Våra ändrade planer gjorde att jag tog min tillflykt till vår lokala handlare och hyrde "Bee Movie". Den gick hem hos sonen och oss vuxna, men dottern verkade ha myror i brallan och satt inte stilla någon längre stund. Vi slog på stort och åt både popcorn och chips. Ibland är det gott att vara onyttig!

När barnen nattats suckade jag och sambon över kvällens tv-tablå, tills vi kom på att vi lånat ett gäng av syrrans DVD-filmer. Hittade ARN i samlingen, och jag fastnade direkt i handlingen. Vilken bra film! Har hört både ris och ros om filmen, och jag har inte läst böckerna, så jag hade inga som helst förutfattade meningar. En svensk storproduktion med fantastiska skildringar, vackra omgivningar och som visar den råa brutalitet som faktiskt utspelade sig för många generationer sedan. Hjältar och en skön ungmö, romantik och tragedi.
Jag måste se nästa film!

På väg upp igen

Sonen börjar må bättre, tack och lov. Sambon tog dagspasset, och när jag kom hem från jobbet var det hans tur att åka till sitt... Han kom hem för en stund sedan. Inte klokt vilken arbetsmoral vi har!! Min lönekörning blev iaf gjord, och det känns galet skönt att ha den avklarad. (Nu är det bara resten kvar.)

Morgondagen är det jag som blir hemmavid, och jag har stora planer: baka, städa och tvätta kläder så det blir tomt i tvättkorgarna.

Hur mycket tror ni jag hinner med?

PS. På fredag får vi förhoppningsvis finfint besök av sonens idol. En karl jag eller sambon aldrig mött! Sonen kan dock inte sluta prata om denne man, och har så gjort sedan i april. Hmmmm... Spännande! Återkommer med mer info:) DS.

Kräknatta och skolstart

Vaknade vid tvåtiden natten mot idag, med ett desperat rop på hjälp. Fyraåringen kräktes ner halva vardagsrumsgolvet. Stackaren.

Och stackars sambon, som har fobi mot kräks. Jag är inte direkt förtjust i kräks själv, och det har hänt vid fler än ett tillfälle att jag själv blivit så hulkig vid städning av barnens uppkastningar, att jag själv har spytt. Jag är allt annat än mammig vid sådana tillfällen! Trodde i min enfald att det var en egenskap som "bara kom" när man blev mamma.

(Trevlig inlägg om spyor, eller hur?)

Sambon tog in sonen i duschen, och jag själv tog städningen. Dagens fråga: varför är ALLTID hushållsrullen slut när man som bäst behöver den????

Dåligt förberedd på en kräkanstormning insåg jag att även Alcogel saknades. Den är ju annars en livräddare.

Sambon jobbar idag, själv tar jag morgondagens pass på kontoret p.g.a. att lönerna måste köras. Han var dock hem en snabbis nu på förmiddagen, med Alcogel, hush.papper och toapapper. Puss älskling!

Till något trevligare: dottern började i sexårsverksamheten igår. De hade upprop och allt! Dottern kom med ett smått komiskt inlägg när hon skulle berätta om vad hon gjort under sommarlovet.
Dottern: -Jag har varit i Göteborg....
Fröken: -Jaha, vad gjorde du där?
Dottern: Jag fick en flagga.
Jag: Hrrmmm...ja, alltså; vi var på skeppet Götheborg.
Fröken: Jaha, på skeppet! Vad fick du då för flagga?
Dottern: Den var vit. Och orange. Och så stod det Sved-bank på den.

Vilket jubel det blev bland övriga föräldrar:D

Av allt vi gjort under sommarlovet; badat, hälsat på faster i Katrineholm, farmor och farfar i Stockholm, Kolmården m.m. så var det Götheborg och då i synnerhet flaggan hon väljer att berätta om!

Som man brukar säga; det är de små detaljerna som gör det.
Och tänk, min lilla dotter har officiellt börjat i skolan!

Mamma Mia

Har inte bloggat varje dag på sistone, utan har behövt lägga krut på jobb, hem och mitt sociala liv. (Tänk att jag fortfarande HAR ett socialt liv, såsom jag "misshandlat" mina vänner! Tack kära ni för att ni "orkat vänta" på mig:))

Jobb: skattedeklarationer, kassaflödesanalyser, avstämningar, månadsbokslut, Intrastatrapporteringar Idep, Sadistiska Centralbyrån. Need I say more?

Hem: altandörren har flyttats. Ja, inte av sig själv då *skratt*. Sambon har stått för det mesta fysiska utförandet vilket har lämnat övrig markservice åt mig.

Socialt liv: har faktiskt lyft telefonluren och börjat höra av mig igen till vännerna som så smått börjat återvända till vardag efter en härlig sommar.

Igår till exempel: såg Mamma Mia på bio med en kompis. Meryl Streep var underbar! Abba-låtarna kommer nog att gå varma på CD-spelaren framöver:) Men då vill jag ha originallåtarna,, inte Soundtracket.

Vi har firat vår nyblivne fyraåring också. Han fick Lego. Och inte vilket Lego som helst, utan Lego StarWars-lego. Han är skogstokig i PlayStationspelet, och nästan lika tokig i "vanligt" lego, så att kombinera detta i att köpa födelsedagspresenter med små lego-gubbar ur Lego StarWars, tja, bättre har nog sonen aldrig mått!

PPM

Fick ett mail av en medarbetare idag som triggade igång samma ångest jag får varje gång jag ser Alectas reklam på TV. Jag BORDE se över min pension...

Kruxet är att jag kan inget, och vill inte heller behöva sätta mig in alla krångliga bedrövliga regler som finns! Vill bara gå i pension vid 65 och klara mig fint ekonomiskt efter att ha jobbat alla yrkesverksamma år.

Jag borde, jag borde...

Barnen tillbaka i vardagen

Så var även sambons -och därmed barnens- semester slut.
Ägnade gårdagskvällen åt att sortera fram extrakläder, dagisregnställ och allt annat som hör till.

Inför sommarledigheten tog jag hem ALLT för en välbehövlig grovrengöring, så nu fick jag bita i det sura äpplet och dra tillbaka allt.

Det blev en jobbig lämning för dotterns del. Hon var surmulen och började gråta när jag skulle gå. Kanske inte så konstigt eftersom hon varit ledig sedan den 7 juli.
Sambon lämnade sonen och det hade gått bra, även om sonen blivit lite fundersam när pappa skulle gå...?

Själv har jag ju jobbat en vecka och är inne på vecka numero två. Känns okej, trots att den übergnälliga kärringen är tillbaka från sina fyra veckors ledighet. Blä.

Sambon var annars i värsta snickartagen igår. Altandörren flyttades ca 40 cm åt ena hållet, och jäsingens vad mycket arbete som krävs! Han har slitit som ett djur, stackarn.

Att vi flyttar altandörren beror på att vi har bestämt oss för att -i nuläget- inte bygga ut. Ändå behöver vi ett arbetsrum.
Lösningen bestod då i att utnyttja de kvadratmetrar vi förfogar över, och det enda utrymmet vi har att spela på är i vardagsrummet. Matsalsmöbeln får tyvärr stryka på foten, men så får det bli. Kvar blir ett relativt litet -men tillräckligt- vardagsrum, och med en cool snedväggslösning får vi till ett gästrum/kontor.

Om inte sambon varit så duktig på att cad-rita så hade jag aldrig kunnat se denna lösning, men han är fenomenal på att göra byggnadsritningar! Han använder sig av ett dataprogram för att kolla olika lösningar, och i nuläget har han uppskattningsvis ett hundratal hus (där basen är identisk med vår villa) med olika kökslösningar, altanlösningar m.m.

Nu kallar plikten, borde inte sitta och blogga på jobbet....

Cityfest och paraplyångest

Denna vecka har storsta'n haft den årliga cityfesten. Ett i mitt tycke roligt inslag i stadsbilden, även om trängsel, dumdryga tonåringar och överförfriskade "medelåldringar" inte lockar mig särskilt...

Däremot är pulsen, och det välkomna avbrottet i vardagstristessen lockande.
Några sköna artistframträdanden, en öl eller två i öltälten, träffa bekanta i vimlet, och äta något exotiskt på papptallrik. Det kan vara riktigt mysigt under en kväll!

Däremot tillhör jag inte kategorin som åker in till stan onsdag-lördag varje dag, för att hinka öl och sedan krypa hem. Artisterna var inte heller något som lockade mig i år. Kunde iofs ha sett Nordman, Amanda Jensen och Sofia Talvik, men när himlen öppnar sig och regnet öser ner så har jag svårt att hitta viljan för det. Lika svårt har jag att hitta regnkläderna, som mystiskt försvann i flytten för 1,5 år sedan... Paraply är för futtigt, för att inte tala om förenat med livsfara! Men "vad gör ett öga mer eller mindre", verkar många resonera.

Finns det en paraplybärare-hatarklubb? Jag signar in mig direkt!

När solen visade sig på morgonen bestämde vi oss ändå för att åka in till city. Mest kanske för barnens skull, men det är alltid roligt att se staden ur ett annat perspektiv. De åkte några karuseller, hoppade i hoppborg, hann precis till avslutningen av "det stora saftkalaset" så vi fick saft och bullar, tittade på alla nasare som sålde allt från smycken och kläder till hemmagjort godis och leksaker. Hann med varsitt "vinst varje gång" också innan barnen nöjda promenerade tillbaka till bilen.

De var superduktiga under hela dagen, och med tanke på att vi promenerade ca 5 kilometer så var det kanske inte så konstigt att sonen fick träningsvärk i benen på kvällen.

Detta var ju gårdagen. Denna dag bjuder -i skrivande stund- på strålande sol, men enligt prognoser ska det tydligen spöregna även idag. På schemat står storhandling och rivande av altandörr. Gissa vilken av lotterna jag tar?

080808

Nollor och åttor. Idag är det den 8 augusti 2008.
080808. Både nollan och åttan är ju evighetssymboler, så idag borde kyrkorna vara proppfyllda av giftassugna som vill ha lite "mystik" kring sitt speciella datum, eller hur?

Läste dock i blaskan att så inte var fallet. Något fler viglsar idag än normalt, men marginellt. Konstigt, tycker jag. Hade jag varit i giftastagen denna sommar så hade jag definitivt valt idag. (Och fått regn på kuppen. Idag spöregnar det, och om jag vid något tillfälle i mitt liv gifter mig, så VET jag att det kommer att spöregna!!!)

Läste också att nollåttorna får extra firande i Stockholms City idag. "Nollåtta" används ofta av andra i negativt syfte, och det är väl bra om Stockholmarna försöker göra något kul av det? Hur många andra i Sverige har annars sitt riktnummer som grupp-tilltalsnamn?

Tror inte folk generellt vet att 0914 är Burträsk;) Eller om någon säger att han är en "nolltvåtjuga" så vet gemene man förmodligen inte att denne menar Hallstahammar. Att folk vet vad som menas med nollåtta KAN ju ha något att göra med att Stockholm är vår huvudstad, hahahaha! Men erkänn att det skulle vara enkelt att lära sig alla riktnummer om man presenterade sig som en "nolltvåtjuga"??

Det blåser storm

Fick hjärtat i halsgropen imorse när jag satt i bilen för att åka mina ca 1,5 mil till jobbet. Det blåste så kraftiga vindar, och de "tog tag" i bilen ordentligt! När det blåser halv storm på 90-väg är det inte roligt att åka i en Prius kan jag meddela. Jag älskar min bil, men i oväder var min förra Saab 9-5 betyligt bättre...
Dags för bilbyte?

PS. Saaben drog över en liter/mil. Prius drar under 0,5 liter/mil. Passar perfekt när bensinpriset är över 13kr litern....:D DS.

Back to work, hej hå

Så var det idag åter dags att kravla sig ner i kolgruvan likt Disneys sju små dvärgar. (Fast de hade väl en juvelgruva?) Se mig sjungandes "hej hå hej hå, till kontoret nu jag gå.. *vissla* hej hå hej hå, hej hå hej hå....!"

Ett postberg av papper att sortera, mailkorgen var tokfylld av "kan du kolla" och "vi behöver göra detta"-grejer från medarbetare, chefer, kunder och leverantörer. Det var således bara att bita ihop och sätta igång att prioritera. Skulle kunna ha jobbat kopiösa mängder övertid idag, men när klockan klämtade kl 16 stängde jag butiken och åkte hem.

Hem till min gosiga familj som fortfarande är lediga. (Lite avis!) Dottern hörde dock av sig till vår växelhäxa som fick komma in och avbryta mig mitt i ett möte jag satt i (med chefen, naturligtvis) för att säga att det är en flicka som frågar efter "mamma"... Allt detta för att berätta att grannpojken av en olyckshändelse råkat ha sönder hennes glitterglob vi köpt på Kolmården (med delfiner, blått glitter och enligt sambon ett glas som gick i miljoner småbitar...). Dotterns känslor var också i miljoner småbitar, och det tog mig ett tag att förklara för henne att det inte gör något, och att sådana saker händer. Stackars lilla tjej, det är inte ofta jag ser (i detta fall "hör") henne så ledsen.

När jag kom hem hade sambon satt ihop hela bokhyllan vi köpt på IKEA i söndags. Och alla som någonsin satt ihop en IKEA-möbel vet att det är pluggar, skruvar och bitar till förbannelse! (Jag kanske inte behöver tycka så synd om mig som jobbat idag?;))
Snyggt blev det i alla fall!

Skönt att ha en driftig sambo:)

Våfflor och inställt IKEA-besök

Nattens drömmar blev inte såsom jag befarat, men nog har jag drömt alltid! Jag drömde om min förre arbetsgivare, och en att en av medarbetarna där köpt upp hela schabraket för att rädda det från konkurs och nu styrde hela skutan alldeles själv. Hon undrade i drömmen om inte jag och sambon skulle gifta oss där, för det "skulle ju vara så bra!"

Tror jag behöver kolla med en drömtydare vad den drömmen egentligen betydde...

Dagens planer på att åka tillbaka till IKEA för fler inköp spolierades tack vare/på grund av att båda barnen fick besök av varsin kompis. Det lektes så friskt här hemma att jag inte hade hjärta att slita bort dem från lekandet. Sambon kunde inte heller göra trippen själv, för fröken undertecknad har alldeles för starka åsikter i hur jag vill ha det här hemma. (Skratt!)

Vi får ta den roadtripen imorgon istället.

Sambon och jag gräddade våfflor till fyra barn och så till oss själva förstås. Våfflor är (inte så förvånande kanske) lite av en "favvomat" vad barn anbelangar, så det åts hejvilt på våfflor med glass och drottningsylt. Gotta! (Anna Skipper: vi äter inte så varje dag!)

Den bästa av mödrar

Efter en stökig IKEA-tripp idag (jo, jag förstår att IKEA inte är så himla roligt för barn, men ibland vill ju sambon och jag gå och shoppa tillsammans...;)) tänkte vi slappna av med ett varsitt glas vin och en DVD-film.

Valet föll på "Den bästa av mödrar". Sambon somnade djupt i soffan efter en kommentar i stil med "jamen det här var ju uppåt värre." och han vaknade till när jag bölade som aldrig förr. Jag är inte riktigt den blödiga typen som bölar under en film, men sedan jag fick barn kan jag ta riktigt illa vid mig om jag ser en film där barn far illa, och i den här filmen så var det så enormt många känslosträngar som for i gungning.

Jag grät och sade "men jävla film" tyst för mig själv, och till sist satt jag och hulkade riktigt illa. Fy.

Filmen var bra. Ändå kan jag inte sätta fingret på vad jag egentligen tyckte var så bra med den. Kanske var jag i precis "rätt" sinnesstämning för att gråta floder? Maria Lundqvist gjorde utan tvekan sin absolut bästa tolkning någonsin.

Nu får vi se om jag kan sova lugnt eller om jag drömmer om finska krigsbarn, övergivenhet eller andra "trevligheter"...

Biopremiär

Sonen har under gårdagen haft en extraordinär upplevelse; han premiärade nämligen på bio! Jag kan summera det med ett enda ord: superduperbra!

Han skrattade och levde sig med i varje scen, och gick därifrån strålande glad. Popcorn, läsk och bilar proppades ner i magen med stor förnöjsamhet, och om han själv fick välja skulle han gå på bio varje dag:)

Storasyster var lika korrekt som vanligt under biobesöket. Hon är så duktig vår 6-åring! Har tålamod att stå i kö, både för att hämta ut biobiljetter och för att köpa popcorn. Dessutom vet hon med sig att gå på toaletten innan filmen startar, och kan sedan (om än ibland med nöd och näppe;)) klara sig tills filmen är slut. (Här har väl jag som förälder lite att styra upp, såklart, och se till att dryck inte intages i alltför stora mängder...)

Båda barnen tyckte att filmen "Kung Fu Panda" var jättebra, och det kan även vi föräldrar skriva under på. En jättebra familjefilm, med budskapet att man är speciell som man är, och att det inte finns någon "hemlig ingrediens" som gör allt perfekt. Rekommenderas varmt!