Besök av polisen

I lördags kom sonens största IDOL på besök hemma hos oss, men för att greppa hur stort detta är så måste jag ta det från början;

I sonens liv finns tre coola killar; på ohotad förstaplats (såsom sig bör) kommer Pappa. På en hedrande andra plats kommer Polis-Linus. Trea är Darth Vader, även om han är en "dummis".

Sedan i april har begreppet "Polis-Linus" existerat i vår familj, då sonen (4 år) en dag kom hem från dagis och berättade att han minsann träffat en riktig polis. Sedan den dagen har han inte slutat tala om sin kompis "Polis-Linus".

Självfallet förstår jag att pojkar ofta har en sådan fas i ung ålder, men sonens intresse går faktiskt lite utöver det vanliga.

"Polis-Linus" har med tiden blivit ett begrepp här i hemmet, som exempelvis när sonen ätit upp maten och berömmer sig själv för detta, och avslutar med "så jag blir lika stor och stark som Polis-Linus!". Eller när han vill vara en extra bra kompis och hjälpa dem som inte kan lika mycket, eller vågar lika mycket, så säger han att "så skulle Polis-Linus ha gjort, för poliser är snälla mot andra. Utom bovarna såklart!"

Envishet är en arvssynd, och den ska man inte straffas för. Sonen har fått den av sin mor (d.v.s. undertecknad) som i sin tur fått den av sin mor. Mormor (i denna berättelse mer envis än synden) har hört om denne Polis-Linus i fyra månader, och tyckte att om han nu älskar denne polis så mycket så vore det ju en bra idé att de fick träffas. Min reaktion var "jamen, visst mamma. Tror du inte polisen har viktigare saker för sig än att träffa polisfrälsta 4-åringar??"

I förra veckan fick jag ett telefonsamtal från Polis-Linus.
"-Så du finns på riktigt!!!" svarade jag med oförställd glädje. Och i lördags så var han alltså hem till sonen för en Idol-träff. Kanske är "rekryteringsträff" ett bättre ord, för efter denna träff har sonen inga som helst tvivel om att bli polis.

En polisbil svänger upp vid vårt hus och Polis-Linus kliver ur med medarbetaren Polis-Lisa. Eftersom detta var en total överraskning för sonen så tog det ett par sekunder innan han förstod att det faktiskt var Polis-Linus som stod på vår uppfart.

POLIS-LINUS. MANNEN, MYTEN, LEGENDEN. Här. Hemma hos oss.

Sonens glädje, stolthet blandad med en förvånande stor mängd allvar var otroligt rörande.Han reagerade lugnare än vad jag trott, och var hela tiden behärskad. Vi fick åka polisbil (i någon minut bara, men det var mer än jag någonsin kunnat begära), se blåljusen och sonen bad att få titta på batongen och ville titta under polisbilens motorhuv. "Wow... VA' COOLT!" sade min lille son.

Polis-Linus tog sig tid och visade polisradion, och alla knappar. Sonen ställde frågor och fick svar. Efter ca 15-20 minuter var det dags för poliserna att åka till jobbet och hela familjen blev stående på uppfarten, tittandes efter Polis-Linus och Polis-Lisa.

Att han tog sig tid till detta är för mig obegripligt. Allvarligt, hur många skulle göra det? I och med detta är han nu inte bara sonens, utan hela familjens idol.

Lördagen den 23 augusti är en dag att minnas. Det är den dagen min son bestämde sig att han ska bli polis när han blir stor.
Precis som Polis-Linus!

PS. Och jag har åkt polisbil. COOOLT!! *skratt* DS.