Skratta åt eländet?

Jaaa... vad skall man säga?
Inte vet jag.

Skratta eller gråta?
Vet inte det heller.

Har varit hos farbror doktor. Jag är sjukskriven en vecka till med förmaning att jag MÅSTE ta det lugnt. (Jomen tjena. Jag försöker ju! Tycker nog att jag gör mitt bästa med två stojiga barn som krigar runt mina fotknölar.)

Han ville sjukskriva mig i två veckor framåt, men efter en smärre uppläxning där jag förklarade för doktorn att vara hemma i två veckor utan att jobba, det finns inte i min livsåskådning (!) så kortade han ner det till en vecka under heliga löften att inte ta med jobb hem och sitta hemifrån och jobba. Jag visste redan då att jag inte kommer att hålla det löftet. Men jag kommer faktiskt att bli tipptopptokig om jag inte får göra lite jobbnytta!!

Vad gäller barnen så är det en virusinfektion som vi kan räkna med att den sitter i upp till tre veckor till. TRE VECKOR!! Jag blir galen... Önskar att det fanns tillgängliga mor- och farmödrar som kunde avlasta. *snyft*

Avreagerar mig med Korn.

Otrevligheter

Det blev inga glada miner på jobbet när jag ringde och förklarade läget. Och läget är som följer: jag har fortfarande lunginflammation och hostar djupt och eländigt (det låter riktigt äckligt!), barnen är feberfria ena timmen för att nästa ha 40,5 grader... Sambon kämpar med att ta hand om oss, och nu har det varit så här illa i över en jävla vecka!!!

Jag vill bara gråta, och jag tycker så in i bängen synd om oss allesammans. Jag räcker inte till, vare sig hemma eller på jobbet. Har firat min egen födelsedag med feberfrossa, penicillin och alvedon. Hur kul är det på en skala?

Nu skiter jag i att andra har det värre, jag orkar inte vara ödmjuk!! FAN VAD JAG MÅR DÅLIGT!!!

Och ja, jag tycker nog lite för synd om mig själv, men det är jag väl värd? Doktorn skall träffas kl 11.00 och då får vi se om han är av samma åsikt eller om jag är redo att börja jobba på eftermiddagen:/ Ohälsoantalet skall ju ner, oavsett om eller hur sjuka vi är.
Leve statistiken!

Music for the soul

Musik är för själen vad luft är för lungorna. Jag formligen älskar att förlora mig i musik!
Innan barn, sambo och familjeliv lyssnade jag dock betydligt mer än vad jag gör idag.

Persiennerna ned, volymen upp, hörlurarna på och liggandes på vardagsrumsgolvet digga med i något av det bästa jag vet. Det är livskvalitet för mig!

Jag förlorar mig rytmer och texter. Ett riktigt skönt flow kan ge mig rysningar! Nu för tiden är det mest bilradion som får försöka ge mig mina musikaliska kickar, men det är ju inte riktigt samma sak. Strölyssnande till radioskval blandat med radiojinglar och reklam går inte att jämföra med att verkligen lyssna till musiken.

Det händer dock fortfarande att jag - vid de ytterst få tillfällen jag är ensam hemma - gör som i min ungdoms dagar: hög volym (nu bor jag dessutom i eget hus, ypperligt när man vill spela hög musik!) och intensivt lyssnande.

Det låter nog tråkigt och mainstream, politiskt korrekt eller vad ni nu vill kalla det, men jag lyssnar verkligen på olika typer av musik. Melodiös rock är förmodligen det jag gillar bäst, och just nu står Daughtry högt i kurs. Men även Amy Winehouse gillar jag (synd bara att hennes privatliv är så "messy"), Linkin Park och Takida spelas också på hög volym.

En artist jag hållt fast vid länge är Eric Gadd. Är vanligtvis inte så förtjust i när karlar sjunger i falsett (Prince ger mig rysningar, och inte positiva sådana!), men gunget, rytmerna gör att jag bara vill sjunga med och livet är bra! *skratt* Här är hans senaste:




SÅÅÅÅÅ BRAAAAAA!!!!!!

Heminredning

Att vi människor är olika är knappast någon överraskning.

Men ibland slås jag av insikter som gör att jag förundras över hur olika vi faktiskt är.

I lokalblaskan för en tid sedan stod det om en ung familj som renoverat sitt hus. Han och hon tjänade bra med pengar, de såg bra ut, hade vackra barn, o.s.v. o.s.v. Paret satt på sin fastukvist och höll om varandra, såg så där drogat lyckliga ut medans texten under påvisade hur mycket tid och kärlek de lagt ner på sitt drömhus. Och vackert, det var det. Stilen gick helt i mitt tycke och smak! Och jag vet att hur jag än skulle kämpa så skulle mitt hem aldrig någonsin hamna ens i närheten av vad de lyckats med. (En liten djävul på min axel säger "Kunde det inte ha räckt med att de fått utseendet? Måste de vara framgångsrika och duktiga också? Ger mig den på att de är sympatiska också!!!")

Artikeln fortsätter: "Och när jag såg den här pinnstolen i en container blev jag så lycklig och såg hur perfekt den skulle passa hemma hos oss."

En jäkla pinnstol i en container?? För mig är allt i en container skräp!

HUR kan dessa människor se det vackra i skräp? Jag vill också kunna se sådant, men jag har helt enkelt inte den gåvan! Så jag får helt enkelt gå till en inredningsbutik med en snygg utställning och slanta upp istället. Och någonstans på vägen så har pinnstolen tappat sin charm, när jag inte har de där anekdoterna att berätta för mina besökare. Det klingar liksom inte lika bra om jag säger att jag shoppat loss på Divas boning, som att jag restaurerat en gammal antik klenod.

En annan sak jag kan få riktigt tuppjuck är mat kombinerat med yrkesliv och familjeliv.

Jag är den förste att propagera för nyttig och variationsrik kost, men (och här går min röst upp i samma tonläge som Tony Irving från Let's Dance).... MEN mina barn äter faktiskt inte böngroddar, sockerärtor, haricotes verts, sparris, kikärtor och linser! Själv älskar jag sådan mat, och provar med jämna mellanrum att servera det även till barnen, men de går hellre hungriga!

Matlagning tar dessutom tid, och skall jag göra middagar som skall hinna förtäras innan läggdags, ja då blir det fiskpinnar, korv, pasta och köttfärssås på menyn många dagar i veckan.

Jag är av den åsikten att man kan välja sina strider. Och jag är övertygad att de kommer att lära sig att äta bönor och linser vad det lider. Tills dess är jag glad att de äter morötter, tomater, gurka och isbergssallad!

Ken Lee

När jag ändå är på gång;)
Detta är ett klipp i sann Idol-anda!

The Mom Song

Jag är något av en youtube-fanatiker vad gäller roliga klipp, och som småbarnsmor skrattade jag gott över följande klipp:

Min hjälte

Konversation mellan mor och dotter imorse:

- Mamma du är min hjälte...!!
- Men, älsklingen då. Varför är jag det?
- Jo för att du tar så väldigt bra hand om mig och lillebror när vi är såååå jäääättedåliga. Mamma, jag ÄLSKAR DIG!!
- Åh, älskade stumpagumman. Jag älskar dig också!

Ibland bubblar kärleken över.

Plötsligt slår det mig. Känslan av att vara liten, och hemma för att jag är sjuk. Mammas omvårdnad och den hundraprocentiga trygghet som jag kände då. Mamma visste allt, kunde allt, och framförallt kunde hon göra allt bra igen.

Är det så min dotter upplever mig idag? Har inte tänkt i de banorna förut, och nu när jag försöker så ser jag bara en ytterst blek kopia av min mor i mig själv. Nu måste jag gå och krama mina barn lite extra:)

"Du MÅSTE vila!!!"...

... sade doktorn till mig. Jag har tydligen varit fröken duktig igen under tiden jag varit (och fortfarande är) sjuk. "Du ska vila, dricka mycket vätska, och framförallt: sova mycket."

"-Mmmm.... och när hade du tänkt att jag skulle göra det? Passar det innan jag tar tempen på min superdäckade sambo, men efter de lika däckade barnen?"

Näe, så sade jag faktiskt inte. Jag nickade, höll med och lovade bättring. Hämtade ut svindyr (men ack så värd sin vikt i guld om den fungerar!) medicin på Apoteket, och åkte hem med min nydiagnostiserade lunginflammation. Har fått en dunderkur penicillin, samt grymt "sköna" hostmediciner. Som faktiskt hjälper!! Inte som vissa andra receptfria mediciner...

Min älskade älskade mor hämtade mig inför läkarbesöket, och skjutsade hem mig efteråt. Jag behövde aldrig fråga, hon sade direkt till mig att "hörru damen, du är på tok för snurrig i huvudet för att köra bil!" Och yr, det är var dagens underdrift. Hela världen svajar under mina fötter.

Det är snart en vecka sedan jag:
åt en hel måltid
sov längre än två feberyra timmar i sträck
gick ner i sjukdomsträsket

Jag är helt galet trött, och när jag berövas välbehövlig sömn såhär, så får jag ett antal karaktärsdrag jag är mindre stolt över. Eller vad sägs om:
stingslig
arg
irriterad
elak

För att summera det hela: jag blir en häxa. En häxa mot förmildrande omständigheter, visst. Men ändå. Jag blir inte lätt att leva med. (En eloge till min sambo för att han står ut.)
A, jag älskar dig.

febersvacka...

... och vad gör jag då? Jo, kalla mig dataskadad, men jag loggar in.

Det är läskigt hur feber kan påverka en människa, och för mig är det alltid samma sak: jag drömmer mardrömmar. Som om inte febern vore straff nog så har jag alltid drömt riktigt läskiga mardrömmar vid febertoppar, ända sedan jag var liten.

Man tycker att evolutionen borde ha förstått att detta är på intet sätt ett bra och hälsosamt förlopp för en kropp som är i stort behov av vila och lugn, men icke. Men å andra sidan - när jag ändå är inne på evolution - så borde den också ha sett till att vi kvinnor slipper vaxa bikinilinjen, men även där har evolutionen svikit mig.

Det är ofta samma typ av drömmar: känslan av att vara jagad eller förföljd, jag faller eller t.o.m. dör. Det är sällan samma dröm, men de har alla en sak gemensamt: ångest.

Undrar just vad en gammelvärldens huvudskrynklare skulle ha sagt om mina drömmar?

I feberfritt tillstånd är det dock sällan jag känner någon typ av ångest, tack och lov. Självfallet har även jag mina funderingar och livsfrågeställningar, men oftast är jag en uppriktigt "glad skit", något jag vet kan reta gallfebern på vissa.

På tal om det så vet jag att det är i synnerhet en av mina medarbetare som verkligen stör sig på positiva människor. Hon gnäller som ingen jag hört tidigare! Undrar just vad som gjort henne så bitter? Under en fikapaus här i veckan kom melodifestivalsfinale upp som samtalsämne. Och - låt oss kalla henne Siv - hade verkligen inte något till övers för Linda Bengtzing. Ok, jag kan iofs hålla med om att ibland tycker även jag att hon kan bli lite "för mycket", men Sivs kommentarer om lilla Linda hade gjorde Lasse Anrells påhopp på Carola (under 80-talet) till en barnsaga i jämförelse.

Tänk att det finns så mycket att reta upp sig på!
Och än värre, att folk faktiskt lägger ned så enormt mycket tid, kraft och engergi på att proklamera sin ilska/irritation över något!

Presentation

Så var det min tur att hoppa på "bloggar-tåget". Hur kom jag då på denna tanke?
Tja, kanske för att jag följt ett antal bloggar under en längre tid, och kommit på mig själv att tänka att det måste vara smått terapeutiskt att få skriva av sig, alla tankar som snurrar, dagens händelser - stort som smått.

Kanske var det tristess som fick mig att ta steget till att lägga upp en egen blogg... Jag håller på att tillfriskna efter att ha legat däckad i influensan. Haft 40 graders feber, snuva, hosta och bara legat och svettats i 36 timmar för att nu börja återkomma till mina sinnens fulla bruk.

Efter att inte orkat något annat än att vara halvt medvetslös framför tv:n (har nu sett nästan varje avsnitt på TV400 av American Idol 6) har jag nu övergått till att surfa frenetiskt för att hitta något nytt och roligt. Det var då jag hittade blogger. "Hmmm... varför inte?" Så, här är jag nu: skriver mitt första inlägg!

Tankar med bloggen: som den egoist jag är, så är den först och främst till för mig! Här vill jag "skriva av mig" min vanliga vardag.

Vem är jag? Jag är 36-år, bor i villa med sambo och två barn (storasyster 5 år och lillebror 3 år). Arbetar med siffror och stormtivs med jobbet som tyvärr bara är ett vikariat. Letar nytt till hösten.

Övrigt: musikfreak, vädur, husägare, dålig förlorare, bokslukare