Otrevligheter

Det blev inga glada miner på jobbet när jag ringde och förklarade läget. Och läget är som följer: jag har fortfarande lunginflammation och hostar djupt och eländigt (det låter riktigt äckligt!), barnen är feberfria ena timmen för att nästa ha 40,5 grader... Sambon kämpar med att ta hand om oss, och nu har det varit så här illa i över en jävla vecka!!!

Jag vill bara gråta, och jag tycker så in i bängen synd om oss allesammans. Jag räcker inte till, vare sig hemma eller på jobbet. Har firat min egen födelsedag med feberfrossa, penicillin och alvedon. Hur kul är det på en skala?

Nu skiter jag i att andra har det värre, jag orkar inte vara ödmjuk!! FAN VAD JAG MÅR DÅLIGT!!!

Och ja, jag tycker nog lite för synd om mig själv, men det är jag väl värd? Doktorn skall träffas kl 11.00 och då får vi se om han är av samma åsikt eller om jag är redo att börja jobba på eftermiddagen:/ Ohälsoantalet skall ju ner, oavsett om eller hur sjuka vi är.
Leve statistiken!