febersvacka...

... och vad gör jag då? Jo, kalla mig dataskadad, men jag loggar in.

Det är läskigt hur feber kan påverka en människa, och för mig är det alltid samma sak: jag drömmer mardrömmar. Som om inte febern vore straff nog så har jag alltid drömt riktigt läskiga mardrömmar vid febertoppar, ända sedan jag var liten.

Man tycker att evolutionen borde ha förstått att detta är på intet sätt ett bra och hälsosamt förlopp för en kropp som är i stort behov av vila och lugn, men icke. Men å andra sidan - när jag ändå är inne på evolution - så borde den också ha sett till att vi kvinnor slipper vaxa bikinilinjen, men även där har evolutionen svikit mig.

Det är ofta samma typ av drömmar: känslan av att vara jagad eller förföljd, jag faller eller t.o.m. dör. Det är sällan samma dröm, men de har alla en sak gemensamt: ångest.

Undrar just vad en gammelvärldens huvudskrynklare skulle ha sagt om mina drömmar?

I feberfritt tillstånd är det dock sällan jag känner någon typ av ångest, tack och lov. Självfallet har även jag mina funderingar och livsfrågeställningar, men oftast är jag en uppriktigt "glad skit", något jag vet kan reta gallfebern på vissa.

På tal om det så vet jag att det är i synnerhet en av mina medarbetare som verkligen stör sig på positiva människor. Hon gnäller som ingen jag hört tidigare! Undrar just vad som gjort henne så bitter? Under en fikapaus här i veckan kom melodifestivalsfinale upp som samtalsämne. Och - låt oss kalla henne Siv - hade verkligen inte något till övers för Linda Bengtzing. Ok, jag kan iofs hålla med om att ibland tycker även jag att hon kan bli lite "för mycket", men Sivs kommentarer om lilla Linda hade gjorde Lasse Anrells påhopp på Carola (under 80-talet) till en barnsaga i jämförelse.

Tänk att det finns så mycket att reta upp sig på!
Och än värre, att folk faktiskt lägger ned så enormt mycket tid, kraft och engergi på att proklamera sin ilska/irritation över något!