Nya rutiner

Har försökt fokusera på att klara av allt det nya i livet; nytt jobb och ny förskola för sonen. Imorgon kväll har jag klarat av en vecka på nya jobbet, och allt känns bra. Jag arbetar med ett uppdrag ute hos kund, så ibland känns det som att jag har två nya jobb!

Uppdraget är på heltid, så i praktiken känns det mer som att jag arbetar på det företaget, än att jag har det som ett uppdrag. "Uppdrags-företagets" personal har en grym gemenskap, och de fullkomligt "drar med mig" i deras gäng! Jag har haft min beskärda del av arbetsplatser i mitt liv, men detta är något utöver det vanliga.

När jag var yngre jobbade jag åt ett företag under sex års tid, tills jag tyckte det var dags att prova på något annat. Jag har ofta undrat om jag fattade rätt beslut, för jag sedan dess haft den ena märkligare arbetsgivaren än den andra. Jag är av den åsikten att man inte ska ångra att man vågar prova sina vingar, även om man faller. Så jag vet inte om "ångra" är rätt ord, men jag har ofta önskat mig tillbaka till det jobbet. En trygg och säker arbetsgivare, med sköna medarbetare, och hyfsat bra löner. (När jag läser det såhär: varför sade jag upp mig?)

Jag har haft kontakt med arbetsgivaren och umgås privat med några, men icke sa' Nicke, de behövde ingen personal. (Tro mig, jag har ställt mina tjänster till förfogande vid fler en ett tillfälle!) Nu fick jag en tillsvidareanställning som jag började på i måndags, och vad händer tror du?
I TISDAGS RINGER DE!

Den nya ekonomichefen (som jag inte känner) vill träffa mig på fredag över en lunch. Mitt namn hade kommit upp under en diskussion om personalfrågor vid ett ledningsmöte, och det var positiva ord om min person. Så imorgon blir det kinamat till lunch, och en liten trött jag.

Jag vet inte vad de vill diskutera, mer än att de ser över sin personalsituation. Vill de hyra in mig för ett uppdrag, kommer de med ett erbjudande eller vad???

Jag vet inte om jag orkar ställa om igen. De senaste åtta åren har jag haft sex arbetsgivare. (Jamen, du hör ju själv att jag hattat runt!) Värre blir det när jag bryter ner det ännu mer; av dessa år har jag haft fem arbetsgivare under en tidsperiod på tre år.

Det positiva är att jag haft ett jobb, och jag har gjord vad nöden kräver för att hitta ett (där jag bor växer inte jobben på träd direkt). Så jag är lyckligt lottad. Ur den aspekten. Ur trygghetssynpunkt och livkskvalitetshänseende är det en katastrof.

Vi får se vad de säger imorgon.

Vad gäller sonen så har allt gått mycket bra. (Lite för bra, för fort? När kommer bakslaget? Usch, jag låter som herr Dysterkvist..)