De senaste fyra-fem åren av mitt liv har jag insett att jag har svårt att säga ett tydligt nej. Att jag dessutom lider av "lilla fröken duktig"-syndromet gör inte saken bättre.
Så när min mor behövde akut hjälp i en förening hon är aktiv inom, så ville jag egentligen inte, men sade ändå -om än motvilligt- ja.
Jag vill inte. Men säger ja.
Jag har gått den hårda vägen och fått lära mig att säga ifrån när jag inte vill/orkar. Och det gör jag. Ofta. Men så ibland gör dock den i mig inbyggda pliktkänsla och empati med andra ändå att jag ibland fortfarande står och piper ett "ja" när jag egentligen vill och borde säga nej.
Vad trött jag blir på mig själv ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar