Tidigt imorse vaknade jag och kände direkt att något var fel. Jag tog mig knappt ur sängen, mitt hjärta slog dubbelslag -det var inte av glädje- och jag kände mig skakig och så in i bängen trött. Jag har haft lite känningar tidigare i mitt liv av något som jag själv tolkar är mild panikångest (kan man sätta orden "mild" och "panikångest" ihop sådär? Det känns lite som att förringa panikångest som sjukdom, men det är inte min mening).
Jag kallsvettades och med mycket möda tog jag mig in i badrummet för att blaska av ansiktet med kallt vatten. Jag tog mig en titt i spegeln och bestämde mig blixtsnabbt för att sjukskriva mig. Tog mig dock i kragen såpass mycket att jag kunde lämna barnen på dagis och bilen på service.
Det går tydligen att hålla masken utåt, men så fort jag kom hem igen så började jag storgråta, skaka och kände mig som värsta toktanten. Är detta panikångest? Är det utbrändhet? Fasen också, jag måste börja ta hand om mig bättre så kanske detta försvinner av sig självt.
Jag har tidigare i mitt liv haft ett jobb där jag arbetade olagliga 300 timmar övertid på ca tio månader. Jag jobbade jämt! Nu är det så att jag gillar att jobba, och jobbar gärna hårt och ryggar inte för övertid eller att ta i under en period om det "bara" är mycket att göra, men den arbetsplatsen jag jobbade på var inte fungerande på en fläck. En styrelse som inte hade förståelse för hur arbetet skulle skötas, arbetskamrater som snackar skit till höger och vänster och en fullkomligt raserad ekonomi gjorde att trots att jag slet som ett djur inte hade särskilt mycket för det. Jag vaknade en natt -ungefär som nu- och kunde inte sluta gråta. Jag tröstades av min karl och bestämde mig där och då för att säga upp mig dagen efter. Sagt och gjort, jag sade upp mig. Jag har aldrig ångrat det beslutet, även om det var svårt att ta. Jag avskyr att ge upp, och det var så det kändes just då. Idag ser jag det som en reaktion av ren självbevarelsedrift och jag undrar ofta hur jag kunde -i den situationen jag befann mig i- vara så stark att jag faktiskt sade upp mig. Jag undrar också ofta hur jag som ändå tycker mig vara ganska stark kunde försätta mig i den situationen. Hade det inte gällt mig utan någon annan, så hade jag förmodligen undrat hur personen var funtad;)
Situationen inatt kändes ungefär liknande, men inte riktigt så panikartad som då. Kanske är det det faktum att jag inte haft semester på över två år som satt sina spår...
Jag tog i alla fall en smitardag från jobbet och bara satt hela dagen. Jag satt ute på baksidan och bara slappnade av. Försökte läsa en bok, men det kändes bara jobbigt. Så jag satt. Kl 14 gick jag och duschade och hämtade barnen.
Nu måste jag ge mig själv mer kvalitetstid, eller bara tid för andrum. Att bara sitta och andas kan vara nog så helande för själen. Visste jag hur man mediterar så skulle jag göra det... Jag har bara ett liv, och det är jag rädd om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar