Stolthet och funderingar

Gårdagkvällen gick i funderingarnas tecken. Jag har verkligen snurrat, vänt på alla argument, bytt tankespår och gjort allt jag i min makt för att få ordning på vad jag känner och vill, och varför jag känner och vill just så.

Kruxet är att jag tror att jag sönderanalyserar allting. Att bryta ner alla resonemang i småsmulor tills det inte finns någonting kvar, näe... Det ger mig ingenting!

Lägger funderingarna på hyllan så länge, tills jag känner att orkar ta tag i det igen. Eller så inväntar jag sambons initiativ. (Men han tar aldrig sådana initiativ.)

I går var jag och sambon på utvecklingssamtal för jäntan. Det går tydligen superbra för henne. Hon går i en liten byskola i vårt närområde, där klasserna är små. Dottern går i femårsverksamhet som drivs ihop med sexårsverksamheten, d.v.s. skolan. Fem- och sexårs är placerat på "Fritids"-området där skolungdomarna håller till efter ordinarie skoltid, vilket gör att åldersspannet på närvarande barn är ganska stort. Detta är något som dottern verkligen gillar (tydligen, det hade jag ingen aning om!) och hon är rätt poppis (!!) bland de större barnen för att hon är så verbal.

Jag är ju van vid dotterns språkbruk, så jag tänker väl inte så mycket på det, men hennes fröken började med att fråga var dottern får sitt språk ifrån. Först tänkte jag "hoppla, har dottern börjat svära nu?" men vad fröken ville veta var om vi pratade mycket med varandra hemma: "Jaa.... det gör vi väl...?"

Fröken fortsatte att formligen ösa beröm över dottern, hur kreativt lagd hon är, hur duktigt hon tar hand om de lite svagare eleverna, och hur enkelt hon tar kontakt med de äldre eleverna. Tydligen läser dottern bättre än många åttaåringar, men det är klart: hon gör ju inget annat hemma! Hon läser, skriver, ritar och räknar. Det är ju saker hon gillar att göra!

Fröken sade fortsättningsvis att hon är så glad att hon kommer att kunna följa dottern på hennes resa upp i låg- och mellanstadiet, eftersom hon aldrig har upplevt något sådant här tidigare, och då har hon ändå arbetat med detta i 20 år. Nog för att JAG tycker att min dotter är speciell, men är hon verkligen så speciell?

Som mamma kommer jag alltid att tycka att min dotter är speciell och duktig på alla sätt och vis. Men att få det bekräftat av en pedagog och på det här sättet... Ja, jag är nog två meter lång!!!