Home sweet home

Så var då Sigtunaäventyret över. Vi bodde på ett flott hotell, serverades god mat och dryck och som en liten parantes kan sägas att vi utbildades lite också:)

Vad som var mindre trevligt var att med alkohol kommer röksuget och jag trillade naturligtvis dit... Det är som förgjort! Jättenöjd i torsdagskväll och jättebesviken på mig själv igår och idag. Och samtidigt oerhört röksugen. Fuck!

Etterpekan och den übergnälliga kärringen var på ovanligt bra humör (kanske för att gratis är gott?) och ganska så hyfsat sällskap. Kvällens behållning var dock en äldre herre från Härnösand som underhöll oss allesammans.

Jag fick enkelrum och var underbart nöjd med det, sov som en stock och vaknade fyra timmar senare. Utvilad och extremt pigg. Vadfan? Nu när jag har möjlighet att sova i tre långa sköna timmar till. Jag låg länge och sträckte på kroppen och när jag insåg att jag inte skulle somna om tittade jag på tv, gick och duschade, sminkade mig länge och väl, tittade lite mer på tv och tänkte att jag kanske skulle dissa överenskommelsen med etterpekan och gnällkärringen om att mötas kl 08.00 för frukost, och vara extremt rebellisk och gå redan nu (kl 06.50). Jag bestämde mig för att vara rebellisk och gick. Åt en gudomligt god hotellfrukost, och satt länge och väl och njöt av ensamheten i fulla drag. Läste morgontidningarna och såg då att fru Perelli gått vidare till lördagens stora schlagerspektakel. Den rubriken fick fler spaltmeter än världskatastrofer.

Fredagens utbildning kunde jag gott ha sovit mig igenom. Det gav mig inget nytt och kändes mer som en lång sträcka inför lunch och hemfärd. Etterpekan var grymt bakis och småelak mest hela dagen. Hon blev rabiat när jag frågade om hon checkat ut, sade att hon tappat rumsnyckeln men att hon verkligen inte skulle säga till om det i receptionen. "Vad fan ska jag göra det för? Det skiter väl jag i?" Etterpekan är 41 år. I rest my case och inser att jag än en gång fått vatten på kvarnen i mitt resonemang att hon inte har alla hästar hemma.

Jag agerade chaufför och 20 mil senare lämnade jag av både etterpekan och den übergnälliga kärringen till sina respektive hem. Njöt sedan av tystnaden hela vägen hem till mig:)