För lite drygt ett år sedan flyttade vi från centrala stan och 1,5 mil ut på landet till en litet bysamhälle. Pittoreskt så det förslår, och mysigt på alla möjliga vis.
Egentligen var det helt otippat att jag skulle trivas såhär "långt bort" från stan, men det känns bra att bo här. Dock bor det fortfarande en liten stadsbo i mig, och ibland kan jag sakna lättheten att gå till och från centrumkärnan, eller bara lättheten till allmänna kommunikationer. (Och hur ofta åkte jag buss när jag bodde i stan? Aldig! Men jag KUNDE! Om jag ville...:))
Dessutom är jag nog lite av ett asfaltsbarn med all min pollenallergi, och ett liv som bondefru skulle jag inte överleva.
Men jag behöver ju inte vara bondefru bara för att jag bor ute på landet! Visst finns här fler hästhagar än jag någonsin tidigare sett i hela mitt liv, men för den sakens skull går jag inte och luktar på hästarna... *skratt* Så jag klarar min pälsdjursallergi ganska så bra ändå:)
Tillbaka till det här med asfalt: jag gillar verligen asfalterade vägar, och jag bor inte så långt ute i obygden att här inte finns asfalt, för det gör det. Men den slutar precis utanför vårt hus. (Nej, jag skämtar inte!!) Går jag och hämtar posten -till vänster om huset- har jag asfalt under fötterna. Går jag och slänger soporna i sopkärlen -till höger om huset- har jag grusväg. Ja, eller grus och grus förresten... det är mera som en jordväg, och har det regnat ja då är det världens mest otäcka geggaväg.
Men nu har alltså civilisationen nått vår lilla del av samhället: vi ska få -inte bara asfalterat- utan även stolpbelysning!! Suveränt! Och helt otroligt att man kan bli glad över en sådan sak som asfalt och belysning, något jag för över ett år sedan tog för givet.
Så, detta är min hyllning till både lantliv och asfalt! Det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar