Social eller inte, det är frågan...

Man ska inte försöka ändra på den man älskar, då blir det bara tvång och det slutar alltid med att någon blir bitter.

Det går inte heller att ärligt älska någon helt utan förbehåll, om man vill ändra den man älskar.

Därför har jag fått acceptera att min sambo inte är särskilt social av sig, något som jag (faktiskt, och mot bättre vetande) försökt ändra på. Eller kanske inte så mycket ändra på, utan mer försökt att få med honom i någon slags gemenskap så att vi får gemensamma vänner.

Så länge jag kan minnas har han inte haft någon direkt vänskapskrets. I början av vår förälskelse så var det "bara vi" som gällde, såsom det ofta blir när man är ung och kär. Sedan flyttade han 20 mil för att bo med mig, och om han hade en vänskapskrets innan så dog den när flyttlasset gick.

Mina vänner har han aldrig visat något intresse för att umgås med (kanske för att det nästan uteslutande är tjejer) vilket är helt okej för min del. Men det jag känner är jobbigt är det faktum att vid de tillfällen jag försökt få till en gemensam vänkrets så har det alltid varit något "fel" på de jag försöker umgås med.

Det är inte heller direkt så att folk slåss över att få vara våra vänner, då sambon är ungefär lika social som en papperspåse. Då menar jag inte att han inte är rädd för att ta kontakt med andra, för han har inga problem att tala bland folk.

Det är nog mer så att han inte saknar den sociala biten. Han är helt och fullt nöjd som livet är, och verkar inte på något sätt lida av avsaknad av vänner.

Nu är det verkligen inte så att han på något sätt förbjuder mig att ha kontakt med mina vänner, absolut inte. Men det blir ändå så att om jag väljer att en kväll eller en lördag väljer att umgås med vännerna så blir ju konsekvensen att han blir sittandes ensam hemma med barnen. När jag kommer hem så får jag dåligt samvete över att han får ta all markservice. Jag blir då irriterad på mig själv för att jag får dåligt samvete och så är karusellen igång. Därför har jag nog endast mig själv att skylla över mitt temporärt dåliga sociala liv, men på sistone har jag tyckt att det varit enklare att stanna hemma istället för att få detta dåliga samvete. (Det är inte ens han som GER mig det dåliga samvetet, utan det gör jag alldeles på egen hand. Hur jävla sjukt är inte det?!?)

I de fall han "fattat tycke" för någon att umgås med så ser han inte till att hålla kontakten, utan det rinner bara ut i sanden. Han fullkomligt avskyr att prata i telefon, och förståeligt nog tröttnar andra till slut på att initera kontakt.

Ett par -som vi båda tyckte om att umgås med- bodde vi grannar med. De separerade dock, och när de flyttade och så slutade min karl att höra av sig till X. Inte för att han "tog ställning" till separationen, utan bara för att han är så'n...

Jag får acceptera att han är sådan. Men det är svårt, för jag vill vara social!!! Och helst ihop med sambon då så att vi kan göra något tillsammans.

Varför skriver jag om detta just idag? Jo, för att jag varit ute med dottern på stan och shoppat lite kläder och fick för mig att våldgästa min syster och hennes familj. Det var otroligt länge sedan, för jag har mest varit hemmavid med karl och barn. Och jag hade det såååå otroligt trevligt!!

Jag har saknat att umgås med andra, och kommit fram till att jag behöver detta. Men det betyder också att jag får åka iväg ensam -eller med barnen- om jag vill umgås. Trist men, okej, jag får acceptera det. Visst är det frustrerande, men det går inte att ändra på den man älskar. Jag vill inte ändra på den jag älskar.

Men visst kan jag tyst önska att han ändrade sig lite...