Thriller, tiden går

Har kommit på mig själv att blicka tillbaka i livet, till tiden när jag var ca 18-20 år. Musiken, kläderna, personerna.

Musiksmaken förändras, det är en sak som är säker. Bananarama, DuranDuran och Adam & the Ants snurrar inte lika ofta på skivspelaren längre:) Eller skivspelare och skivspelare, grammofonen plockade vi ner för några år sedan och har enbart cd-spelare. På gott och ont. Jag kan tycka att en "gammal hederlig" LP-skiva har en känsla som en CD-skiva inte har eller ens någonsin kan få. Minns hur arg pappa kunde bli när jag och syrran som barn kunde dansa och hoppa till någon låt vi tyckte var bra. Han blev inte arg för att vi hoppade och dansade, utan för att nålen på grammofonarmen hoppade så att det blev repor i skivan. Berätta det för barn idag och de skulle förmodligen stå och gapa!

På tv4 går ett progam som heter "Körslaget", och idag var det semifinal. Team Laxå hette det lag som åkte ut i kvällens avsnitt, och körledare var Lotta Engberg. Ett av bidragen kören sjöng var Michael Jacksons "Thriller". Jag minns när SVT (varför ens skriva SVT, på den tiden fanns TV1 och TV2!!) visade den första gången. Den var över tio minuter lång -minns inte exakt- och visades någon gång efter midnatt. Eftersom jag var ca 11-12 år när det begav sig så fanns ingen chans att jag själv skulle få vara uppe för att se videon. Så jag tjatade, och tjatade. Tjatade lite till, tills jag fick pappa att lova att han skulle vara uppe och spela in musikvideon på vår VHS. Pappa höll sitt löfte, och blev lite av veckans idol för mig då!

Jag ler lite vid tanken på hur mycket en sådan sak kunde betyda då. Hur som haver, jag såg videon följande morgon, blev helt såld på Michael Jackson, köpte albumet Thriller (på LP-skiva förstås) för en surt ihopsparad veckopeng och tyckte det var sååå coooooolt med en LP-skiva som hade dubbelfordral. I år kommer Thriller ut igen, för att fira att det är 25 år sedan den släpptes första gången och då vände uppochned på musikvärlden. (25 år sedan??? Näe, det måste vara något fel med tideräkningen...)

Som jag skrivit tidigare har musik alltid spelat en stor roll i mitt liv. Utan att tveka kan jag säga att intresset kommer från min far. Han hade (och har fortfarande) en stor rullbandspelare, och under hela min uppväxt har i mitt barndomshem spelats musik från morgon till kväll. Mycket 50-60-talsmusik, sådant som mina föräldrar växte upp med.

Och det slår mig att jag gör samma sak med mina barn; spelar musik dagarna i ända. Även om jag inte i samma utsträckning spelar musik från 80-talet, utan mer nutida musik. Både sådan jag gillar, och inte att förglömma: radioskval. Dottern brast senst idag ut i Linda Bengtzings "Hur svårt kan det va´?".

Hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag bara konstatera att jag nog är väldigt lik mina föräldrar.

Hjälp........? *skratt*