Ryssland vann gårdagens ESC, och jag kunde inte bry mig mindre... Löpsedlarna skriker ut "FIASKO" och liknande rubriker. Finns det verkligen inte viktigare nyheter att skriva om? Ibland kan jag känna att kvällsblaskorna har blivit mer skvallertidning än Hänt Extra.
Vädret: finfint!
Farfar: 93 år och still going strong. Han blev utskriven från sjukhusvistelsen som varat sedan i onsdags. Han fick då diagnosen pågående kärlkramp, oregelbundna hjärtslag och fick veta att han haft en mild hjärtinfarkt. Det är första gången han varit inlagd på sjukhus så länge jag kan minnas. Har han varit inlagd tidigare så minns då inte jag det (och jag är 37 år!), men nu är han alltså utskriven och bor hos mina föräldrar så länge.
Jag måste få berätta lite om min farfar: han är gammal målare, tapetserare och billackerare. Han har vunnit åtskilliga pokaler i friidrott och var en av den lokala bygdens stora stjärnor i både friidrott och längdskidåkning (varför går inte sånt i arv?!?). Han blev förkyld någon gång i början av 80-talet och sjukare än så har jag nog aldrig sett honom. Han trodde nog att han skulle dö! SÅ frisk har han fått vara i hela sitt långa liv!!! Så att han nu går och blir sjuk känns enormt ovant, även om man borde tycka att det förmodligen inte är så konstigt.
Läkarkåren stod förbluffad när de fick höra farfars sjukdomshistoria (eller snarare: livshistoria!) och han ÄR verkligen ett unikum, i ordets mest positiva bemärkelse.
En kort anekdot: farfar uppsökte hälsocentralen för dryga ett år sedan för att han hade lite ont i ett knä och att höften var något öm. Läkaren undersökte honom men kunde inte finna något att anmärka på. Läkaren ställde då frågan om farfar gjort något utöver det vanliga, varpå farfar svarar: näääääe. Jag har väl levt som vanligt, jag. "Mmmm... du kanske borde röra lite mer på dig?" Farfars svar fick läkaren att blekna:
Jag dansar ett par, tre gånger i veckan på Folkets Parks styrdans. Och så tar jag promenader. I förra veckan lämnade jag in bilen på service hos X, och promenerade hem. På eftermiddagen promenerade jag tillbaka för att hämta bilen.
Till saken hör att det är ca 9 kilometer från farfars hem till serviceverkstaden.
Läkaren avbröt mötet med ett skratt, gav farfar några alvedon och skickade hem honom.
Mitt förnuft säger mig att han är trots allt blir 93 år i år, och att det inte skulle vara särskilt konstigt om han inte överlever detta kalenderår. Men förnuft och känsla är inte på långa vägar samma sak. Min stålfarfar! Som är helt klar i huvudet. Som så sent för en månad sedan hjälpte min syster att laga ett sprucket innertak i hennes villa. Min stålfarfar som tapetserar och målar åt vänner och bekanta. Min stålfarfar som varje säsong plockar mer bär än tre polska bärplockare sammanlagt?! Min älskade stålfarfar!!! Krya på dig farfar, det är inte dags att möta farmor riktigt ännu.
Vad gäller sambon så hade vi ett snack idag, och det kändes bra. Vi ska försöka kommunicera bättre i fortsättningen. Det är inte en lätt sak att göra, men det vill till för att det ska fungera.
Solen har lyst hela dagen idag och det känns som att mors dag blev ganska så fin, trots allt. Bäst idag: dotterns superfina teckning med texten "Gratiss på mors dag mamma A, från din dotter X". Sonens teckningar gick inte heller av för hackor. Jag har fått alstren "Polishalvan", "Polis-Ylva", "Polisbilen", "Polis-fängelse", samt "Flickans bil som tjuven har tagit". Någon som noterar ett tema?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar