Påsk i storsta'n

Årets påskhelg firades i storsta'n med svärisarna. Så nu är jag mätt. Alltså inte vanligt mätt, utan sådär jag-ska-aldrig-i-mitt-liv-äta-något-igen-mätt. Hungerkänslor har lyst med sin frånvaro i hela tre dygn, och det har varit gudagott, men ack så mycket.

Är lyckligt lottad som älskar mina svärisar, men de är såklart bäst i små doser. Tre dagar och två nätter är nog så mycket jag orkar innan irritationen på små och stora saker börjar bli påtaglig.

Svärmor är enormt omtänksam vad gäller att visa uppskattning, barnbarnen får ständigt bekräftelse, och om det gäller så ställer de alltid upp oavsett vad det gäller. (Svårt dock, att ta tillvara på det när det skiljer 2,5 timmars bilresa...)

Efter tre dagars intensivt umgänge så börjar det klia i kroppen på mig, och jag hör många trångsynta åsikter ~om jag ska generalisera så är det lite så där som gamlingar brukar göra ~ och hur jag än försöker ge en positiv vinkling på det gällande ämnet (och det kan vara allt i från vikt till invandring) för att "få upp stämningen i församlingen" så ger hon sig inte.

Som exempel, sjuåringen ville att vi skulle spela Melodifestival-CD:n (som jag fått i födelsedagspresent av dottern, och när den åkte in i spelaren så började svärmor kommentera Sarah Dawn Finer med orden "jaa du, hon är duktig. Synd bara att hon har en sådan otymplig kropp. Hon är ju så extremt fet..."

Till saken hör att jag själv tillhör ungefär samma storlek som Sarah sade snabbt att "själv tycker jag att det är befriande att se en sådan extremt talangfull sångerska som väljer att inte falla för trycket att bli benget bara för att alla andra säger att man ska se ut på ett visst sätt. Jag gillar henne och tycker hon är grym! Jag tycker hon är en förebild för unga tjejer som blir matade med thinspiration från höger till vänster, och vaddå fet, hon och jag ungefär lika stora!"

Svaret blev "Va? Nejnej det är ni väl inte, och det var inte så jag menade! Hon är duktig. Men ändå..."

För husfridens skull bytte jag snabbt samtalsämne och var mitt glada jag igen utåt sett. Ibland vill jag gå på verbal knock-out. Men jag har fått en önskan av sambon att hålla mig lugn. Mest för barnens skull. Men inombords kan jag koka över denna dam.

Men som sagt. Det är mina känslor för henne efter tre dagar och två nätter. Att tala i telefon med henne ett par gånger i veckan, och att träffas MAX en gång i månaden går finfint.

PS. Läste just igenom vad jag skrivit, och jag låter som värsta mesen... Borde inte lägga mig som jag gjort. Nästa gång vi har långträff vill jag gå rakryggad ur eventuella konflikter. Jag borde skita i vad andra ~även sambon~ tycker. (Men gud, har jag blivit en konflikträdd liten skit?) Självkänsla tack. DS.


Nåväl, förutom ett par små incidenter har påsken varit bra. Vi har sett "Pettson & Findus - Glömligheter" på bio, fikat, ätit, fikat och ätit lite mer, haft sena födelsedagsfiranden och ätit igen. Och såklart; njutit av finvädret!