Målning och sårade känslor

Så gick jag till attack mot brädorna på altanen i söndags. Grundmålat och klart, var det bara för mig att ta målarpensel och målarfärg och "do my magic". Det blev rätt bra om jag får säga det själv! (Ingen blygsamhet här inte!!)

När jag ändå var på attackfronten fick maskrosorna sig en omgång också, efter avslutat målarverk. Jorden var så fuktig och uppluckrad att det gick som en dans att dra upp maskrosorna med rötterna. Ibland önskar jag bara att dygnet hade fler timmar, för innan jag visste ordet av så var det dags för middag.

I lördags var jag med om en hjärtskärande sak: jag och dottern satte oss i bilen för att åka till möbelfirman, och på vägen dit passerade vi ett hus där en av hennes klasskamrater (som hon umgås lite med på fritiden) bor. Där var fullt barnkalas och dottern ser hur T har dragkamp med andra finklädda tjejer som går i klassen. Ballonger, föräldrar och uppdukat fikabord gjorde det uppenbart att T hade födelsedagskalas. Dottern utbrister :MEN!!! T har kalas!! Och jag är inte bjuden...."

Mitt hjärta sjönk, för jag förstod ju detsamma. Jag försökte så gott jag kunde "Men du, vi hade ju ändå inte kunnat gå, för vi ska ju åka till Möbelfirman och köpa möbler, dessutom är det ju lördag så vi måste ju köpa massor av lördagsgodis!"

"-Jo, men...."¨
"-Vilket är ditt favoritgodis? Jag ska köpa en extra stor påse för att du är så duktig och hjälper mig med möblerna, ok?"

BLÄÄÄ för att uppleva sådant här! Jag kommer ju ihåg själv hur det var, hur sårande det kunde vara när klasskamraterna gick på varandras kalas när jag inte var bjuden.

T är ett år äldre än dottern, men de går i samma klass. Kanske det var endast flickorna som fyller 7 i år som var bjudna? Ja, inte vet jag. Däremot vet jag att dottern blev sårad och ledsen. Och att mitt hjärta blöder.